Tusenårsrikets sista och avgörande slag

GÄSTBLOGG - Alla åsikter är skribentens egna.

Efter 22,5 år börjar Delia Knox gå igen.

Jag såg en såg en stor tron ställas fram, och Skaparen satte sig på tronen för att hålla dom. Vi såg makter och myndigheter och alla människor som någonsin levt och funnits till, väcktes till liv. 

UPP 20: 7-10 - Och när de tusen åren har nått sitt slut ska Satan släppas ut ur sitt fängelse. 8 Och han ska gå ut för att förleda folken vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till striden. Deras antal är som havets sand. 9 De drog upp över hela jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem. 10 Och djävulen som hade förlett dem kastades i sjön av eld och svavel där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de ska plågas dag och natt i evigheters evighet.

Vi hade sett det komma, och vi visste att det var på väg. På den normalt molnfria himlen hade små svarta moln bildats som bådade om andligt oväder. Guds ord skulle uppfyllas, och vi skulle uppleva det slutliga upproret innan evighetens slutmål var nådd. Men ändå kunde man inte låta bli att vara förundrat över utvecklingen, och det som hände här i den avslutande delen av tusenårsriket.

I lite över 1000 år hade vår frälsare suttit på sin tron i det uppbyggda templet i Jerusalem. Där hade Herren skipat rätt och styrt folkslagen med sin järnspira. Änglarna hade farit upp och ner vid Herrens tron, och Guds härlighet hade bokstavligt talat tagit sin boning mitt ibland oss. Men samma människor som hade sett honom bryta himlens sky och en gång besegra Antikrist och hans härar, var nu samma människor som helt plötsligt hade vänt Herren ryggen. Det kändes i atmosfären att något inte var som det brukade vara, men vi visste. Det var en sista prövningens tid som nu gick ut över jorden, och de människor som gick in i sina naturliga kroppar eller hade blivit födda under detta Gudsrikes tid på jorden, skulle testas en sista gång. Samma ängel som hade fångat draken och låst inne honom i djupets avgrund, hade nu släppt honom fri. Det var en sorlig händelse, men den var nödvändig. Dessa människor som inte kände syndens konsekvens, eller aldrig hade fått lov att välja sida, var nu tvungen att ta ett val. Även genom deras själ skulle ett svärd gå.

Det var en ganska snabb mobilisering och allting gick överraskande fort. Satan visste att hans tid var snar och att han mycket snart var helt färdig med att plåga, slakta och förgöra människan och Herrens skapelse. Han och självaste döden skulle kastas i den brinnande eld-sjön, till evig tid och dom. Det värsta var, att han en sista gång skulle bli tvungen att böja knä inför Gudasonen och erkänna sitt nederlag. Hatet och tanken om det kommande nederlaget och domen, drev honom att handla snabbt. Ett sista försök att mobilisera en här för att förgöra Herren och överta Guds tron.

Jag såg det med mina egna ögon. Jag kunde se hur människor, som tidigare gick till Herrens hus i Jerusalem för att tillbe Konungarnas Konung, nu hade mörker och ondska i sina blickar. Dom sänkte blicken när man gick förbi och deras ansikten strålade inte längre av renhet och frimodighet. Dom var förförda av Satan med hans urgamla knep, att människan kan klara sig själv och mycket bättre utan Herrens hjälp. Det gavs ett löfte om, att utan Jesus och det heliga Jerusalem, så kunde människan själv inta den platsen och förverkliga deras ambitioner och drömmar. Dom kunde bli deras egen gud. Det var tid till att göra upp med detta enväldiga styre, där en person skulle bestämma vad som är rätt och vad som är fel, vad som är heligt och vad som är orent.

Det avgörande slaget

Jag hade njutit min himmelska kropp de sista 1000 åren, och hade obesvärat rört mig mellan det himmelska och det jordiska Jerusalem. Jag tjänade Herren med ett glatt och överlåtet hjärta, och tog ut på alla missioner och uppgifter Herren skickade mig. Jag hade haft förmånen att fira en underbar bröllopsfest i himlen, tillsammans med alla de uppståndna troende. Jag hade varit en del av den här som följde med Herren mot jorden, för att rädda den sista skaran mot Antikrist angrepp. Jorden var förstörd av vedermödans utgjutelse. Men ganska snabbt blev det bättra, och skapelsen fick den pånyttfödelse den så länge hade längtat efter. Det blev bokstavligt talat ett nytt Eden och ett paradis på jorden. Geografin, vetenskapen och historieböckerna skrevs om, så det nu var sanningen som undervisades i skolorna för de barn som växte upp. Döden blev sällsynt, och det var ingen längre som dog i en tidig ålder. Djuren och jorden grönskade och Herrens härlighet uppfyllde den.

Vi hade fått en förvarning från Herren att det hade lyckats Satan att mobilisera en här, som nu var på väg mot Jerusalem. Men det blev aldrig en riktig strid eller den konfrontation som fienden hade hoppats på. Det var en här som var samlad från hela jorden, och det lyckades att omringa Jerusalem. Men dom kom aldrig längre och det blev inte till mer. Herren Gud sände helig eld från himlen, och helt enkelt förtärde dessa människor som hade vågat gå emot Herren och hans heliga. Slaget var slut och det blev tyst. Ganska snart efter skulle dessa människor stå inför den vita tronen, för att få sin rättvisa dom.

Böcker öppnas

Sedan fick jag se något unikt och storslående. Vi var inte med från begynnelsen när Herren skapade himmel och jord, men den här gången fick vi lov till att vara med. Med egna ögon fick vi se på när jord och himmel fick fly från Herrens ansikte, och vi fick se den heliga staden komma ner från himlen som en smyckad brud för sin brudgum. När jag såg denna underbara syn, visste jag att det skulle vara vår kommande och eviga hem. Med det samma kunde jag känna att här hör jag till.

Jag såg en såg en stor tron ställas fram, och Skaparen satte sig på tronen för att hålla dom. Vi såg makter och myndigheter och alla människor som någonsin levt och funnits till, väcktes till liv. Böcker öppnades och människor blev nu dömda efter deras gärningar, allt efter vad som stod i böckerna. Det här var människor som var dömda till en evighet utan Gud och skulle få sitt rättmässiga straff. Vi såg eldsjön öppna upp sitt väldiga gap och tacksamt ta emot det som blev det givet. En tjock svart rök stod upp ifrån den, en rök som vittnade om Herrens rättfärdighet och helighet.

En ny tid

Nu började en ny tid. Vi kände inte så mycket till den, men i våra hjärtan visste vi att det skulle bli underbart. Det som låg framför oss var något som Herren hade förberett sedan urminnes tid, och var långt mer underbart och härligt än något vi kunnat be, tänka eller föreställa oss. Ondskans makt var bruten för evigt, och död, sjukdom och synd hade utspelat sin roll. Jag skyndade mig framåt. Jag kunde inte vänta längre, jag ville bara gå in.

#

0 kommentarer

Kommentera