Jona kamp i fiskens buk: En profetisk-teologisk referens

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Att läsa och studera Bibeln är att röra sig i ett fenomen/ett element likt havet. Havet erbjuder ett bildspråk som är användbart vid studiet av Bibelns upplägg med två stora delar, flera böcker och varierat innehåll. 

 Världens hav delas in i tre världsoceaner: Stilla havet, Atlanten och Indiska oceanen. En ny delning ger sju havsregioner: Norra Stilla havet, Södra Stilla havet, Norra Atlanten, Södra Atlanten, Norra ishavet (Arktiska oceanen), Södra ishavet (Antarktiska oceanen) och Indiska oceanen. 

En ytterligare delning mynnar ut i ett flertal lokala hav, tex. Medelhavet, Egeiska havet, Karibiska havet, Korallhavet, Barens hav, Östersjön, osv. Därefter går det vidare till massor av bukter, vikar, floder och bihav runt om i världen – som bla. Mexikanska bukten, Persiska viken, Röda havet, Svarta havet och Valdemarsviken på vår egen östkust. Underjordiskt vatten med källor har som en egen bas. Grundvatten: insjöar, gölar, vattendrag, bäckar, åar med sitt sötvatten – uppstår och behålls via regnvatten från högre belägna områden, vilket småningom rinner ut i havet. Totalt sett utgör det salta havsvattnet 96,5 procent och sötvattnet 3,5 procent av vattnet på jorden. 

SAMMA VATTEN

Allt vatten i vattenställena som hör till havet, har kontakt med varandra. Alla jättestora oceaner, medelstora, småhav och floder – hänger ihop. Det är egentligen samma vatten, endast med mer eller mindre salthalt, med olika temperaturer, bottensediment (som berg, slam, grus, lera) – skillnader i fiskbestånd, artrikedom, växtlighet, farleder – och med olika förutsättningar för storlek på vågor, strömmar och skvalp. Även hur vattnets färg uppfattas, skiljer det sig åt, då det i mångt och mycket avgörs av himlens nyanser, molnformationer, väderlek – samt vilka partiklar och alger i koncentrat som finns i vattnet. Men alltså, badar någon i ”gamla Nordsjön” på Sveriges västkust, så badar denne i praktiken – i Världshavet/i Oceanen.

SAMMA ”LEVANDE VATTEN”

Som sagt, havet kan profetiskt ses som en metafor för Bibeln med dess olika böcker, vilka skiljer sig åt i betydande längd av text, dateringstid, innehåll, genrer, framställan, dramatik, och i flera stycken också rörande mottgare. Bibelläsaren finner i första-hand-, i andra-hand-adressat osv. Det kan (1) vara särskilt ställt till Israel, till (2) den hednakristna församlingen, till (3) en speciell person eller till (4) alla människor på en gång. En sanning värd att reflektera över. Men vi uppmanas alla att läsa allt Guds ord – både som Herrens stora berättelse och som vägledning/undervisning i trons liv här i tiden och förberedelse inför evigheten. Allt sammantaget är Guds ”levande vatten”. Således, oavsett var någonstans man läser/söker i Bibeln, dricks det ur den gudomliga uppenbarelsens och frälsningens ”hav”. Därför blir det sagt om trons folk i 1 Petr 1:23, utan att det först bör förankras i omkringliggande text – utan kan skrivas och predikas när som helst: ”Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan av en oförgänglig, genom Guds levande ord som består.” (Till detta studiealster använder jag Folkbibeln 2015, om inget annat anges.) 

Ta också in hur Jesus formulerar sig till kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:1-10), som han inlett ett samtal med genom att fråga henne om lite att dricka, varpå hon säger: ”´Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om något att dricka? Judarna umgås nämligen inte med samarierna.” Jesus svarade henne utifrån sin gudomlighet: ´Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig: Ge mig lite att dricka, så skulle du ha bett honom, och han hade gett dig levande vatten [Guds frälsande/förvandlande ord och Andens härlighet].´” 

Till detta är det rekommenderbart att fylla på med det Jesus senare ropar ut på tempelplatsen i Jerusalem (Joh 7:37-39): ”Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger [Bibeln talar, och vi får ta emot i enlighet med Bibelns ord], ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.´ Detta sa han om Anden, som de skulle få som trodde på honom.” Var helst vi går in i Ordet, oavsett bibelbok, kapitel, avsnitt eller vers – rör vi oss i det som strömmar/flödar/bubblar ut från Gud. Och att öppna/läsa i Bibeln, är inte endast ”likt” ett möte med Gud själv, utan har reella förutsättningar att bli ett verkligt/levande gudsmöte. 

Bibelns 66 böcker, är aldrig skribenternas egna ord i sakraldjup mening. Nej, dessa ”författare” skrev på Guds uppdrag och de skrev under inspiration av den helige Ande: ”Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen [nedtecknares] tolkning. Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat [och skrivit] vad de fått från Gud.” (2 Petr 1:20-21)

ÅTER TILL GUD

GT är exempelvis rakt igenom profetiskt laddat; gudomligt strömförande i helighet, sanning och kärlek – och blir i NT Andesmort, uppenbarat, avtäckt och förklarat. De båda testamentena behöver, vilket förutsätts i NT, att bli lästa samtidigt; vidare citeras och tros på utifrån det gudagivna som grund. Djupast sett är de avhängiga varandra. Dvs., GT har det som NT förväntar sig och NT fick det som GT förberett. Den sk. kyrkofadern Augustinus (354-430) sa: ”Nya Testamentet ligger dolt i det Gamla, Gamla Testamentet ligger öppet i det Nya.” Det förhåller sig på det viset, att Guds levande vatten efter utfört uppdrag i tiden, ”rinner tillbaka” till Gud varifrån det kommit/som givit det. Bibelns ord har först haft en ”upprinnelse” vid Guds tron i himlen med Fadern, Sonen och Anden i gemensam samling. Innan det på samma sätt, också genom treenigheten (jfr. här gudomlighetens rådslag i för-evigheten i 1 Mos 1:26: ”Gud sade: ´Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss´”, samt senare (3:22): ”Herren Gud sade: ´Se människan har blivit som en av oss”). Dessa heliga sammankomster blev till ett ”utflöde” som fick materiell text på jorden. 

Gud kan dra/ta tillbaka sina ord, närmast likt hur det uppströmmande vattnet på en havsstrand, i ett eftersug återvänder till havet igen varifrån det kommit. Det kan brännas upp hur många pappersbiblar och digitala bibelappar som helst, eller Bibeln kan i otro och hån ”bortförklaras”. Men Guds ord kan inte i sin grundmån förstöras. Det är ett levande ord som Gud vakar över, vilket han också framförde till prästen/profeten Jeremia (1:12): ”Du har sett rätt. Jag ska vaka över mitt ord för att uppfylla det.” Det är från himlens tron bibelordet har utgått, och endast därifrån bestäms om dess substans och verkanstid – samt att det därifrån ögonblickligen kan återkallelse, om sådan order utgår. Ingen människa eller ond andekraft har makt över Guds ord. Och Bibeln kan egentligen förstås på direkten i sin frälsningslära. Men viss oåtkomlighet måste samtidigt konstateras och bejakas. Uppenbart och mer liksom ”fördolt”, samsas med varandra. Däri ligger en utmaning. Bibeln är var människas, fast budskapet förväntas av ”Givaren” bli bemött med värdighet. Forskandet i och analyserande av Skriften, är ett heligt verk – fast effekten är inte en ”helgad” bok. 

DJÄVULEN BETVINGAD 

Skänk en tanke åt följande situation för Israels folk (Am 8:11-12): ”Se, dagar ska komma, säger Herren Gud, då jag sänder hunger i landet – inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. De ska irra omkring från hav till hav och springa hit och dit från norr till öster för att söka efter Herrens ord, men de ska inte finna det.” Och märk hur Jesus tre gånger betvingar djävulen i öknen med Guds ord (Luk 4:1-12). Djävulens falska behandling av ”skriftord”, är i underläge mot Jesu sanna förhållningssätt: ”Det står skrivet [5 Mos 8:3]: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” Vidare [5:7] ”Jesus sade till honom: ´Det står också skrivet [5 Mos 6:16]: Du ska inte fresta Herren din Gud.´” Samt [5:10]: ”Då sade Jesus till honom: ´Gå bort, Satan! Det står skrivet [5 Mos 6:13]: Herren din Gud ska du tillbe, och endast honom ska du tjäna.´”

Tänk på Johannesprologen (1:1-3): ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var Gud. Han [a.ö. ”Det”] var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.” Det handlar om Jesus/Sonen. Märk hur absolut Guds ord är knutet till Jesus i Upp 19:11-16, då hans framtida ”officiella” nedstigande ur himlen till jorden blir presenterat: ”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor [ett för varje namn kanhända som Jesus totalt bär i Bibeln]. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv [ett heligt hemlighetsnamn – också vi kan ha som inre namn på/om oss själva, fast de har oundvikligen drag av besvikelse och frustration: men smaka gärna på möjligheten av ett sådant namn], och han var klädd i en mantel som doppats i blod, och hans namn [ett av dem] är Guds ord.”

GUD SKAPADE HAVET 

När det gäller jordens havsvatten, får bibelläsaren gå till 1 Mos 1:2: ”Och Guds Ande svävade över vattnet [som Gud tidigare skapat].” Och så fortsätter det i 6-10: ”Gud sade: ´Mitt i vattnet ska finnas ett valv som skiljer vatten från vatten.´ Gud gjorde valvet som skilde vattnet under valvet från vattnet över valvet [alltså, ett skydd för det skapade på jorden – sannolikt ozonskicket, i det som kallas stratosfären 10-50 km över jordens yta, som bla. består av kväve, syre och just fuktighet. ”Ozonen” filtrerar bort en del av den skadliga UV-strålningen (ultravioletta) från solen (även Edens klimat synes ha kännetecknats av betydande värme under dagtid, eftersom det skrivs i 1 Mos 3:8: ”Vid kvällsbrisen”, a.ö. ger: ”När dagen begynte svalkas”]. Och det blev så. Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och de blev morgon, den andra dagen. Gud sade: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.´ Och det blev så. Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav [hebr. jam, med betydelse ”pressat till sylt”, ”kompakt”, ”fullt” – jfr. engelskans jam som också anknyter till ”stockning”/”trängsel” – att musikaliskt jamma är att av jazzens totala genre tex., i stunden kunna improvisera av allt – jfr. också med det engelska namnet Jamaica på ”rastafariön” med betydelsen: ”natur som har allt”, ”av många folk”; ursprungsbefolkning kallade landet Xaymaca]. Och Gud såg att det var gott.” 

Vi får dock komma ihåg att landskorpan inte är intakt med dess början. Det har enligt Bibeln inträffat en stor syndaflod (1 Mos kap. 6-8), och möjligen en kontinentförskjutning antydd i 1 Mos 10:25: ”Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg [”delning”], för under hans tid blev jorden uppdelad [a.ö. ”fördelad”].” Somligt landskap kom att gränsa till havsvatten och annan landmassa blev utan. Exempelvis talas det i Ps 72:10, om ”havsländerna” alternativt ”kustländerna” beroende på översättning. Ett annat sätt att tolka det hebreiska namnet Peleg: är att de tre skilda släktena efter Sem, Ham och Jafet, delade upp sig i Pelegs tid; eller så har man föreställt sig att jorden i denna tid kom att delas in i många olika folkslag och språk (hebr. babbel), som ett resultat av språkförbistringen (se 1 Mos 11:1-9).  

Intressant är att kombinerat med för ögat synligt vatten, existerar det oceaner av vatten under jordens yta, bla. under Amerika. Men vattnet då, är som inkapslat i berggrunden, och upp till tre gånger mer än vad som går att urskilja i världens synliga havsmassa. Det mesta i berggrunden är alltså inte vatten i flytande form eller i form av ånga. I stället är det bundet i kristaller och mineraler i berget. Det hör till det naturfenomen som getts namnet ”jordens mantel” – ett område i jordens inre mellan den innersta kärnan och jordskorpan, 10 km till 2900 km ned. Inom manteln kan smältor av bergarter (magma) förekomma, vilka kan tränga upp på jordytan som brinnande lava vid vulkanutbrott. Det avsvalkande ”bundna” bergsvattnet innebär ett visst skydd mot sådana händelser. Se, i annan mening, hur Gud vid sin skapelse av jorden, ordnade med ett ”vattenbälte” ovantill mot solens hetta och ett ”vattenbälte” nedtill mot hettan från jordens innersta – likt reservoarer för framtida bruk.  

Vi får komma ihåg att vid syndafloden, vräkte det ned vatten ovanifrån, men det bubblade också upp vatten nedifrån, som det heter i 1 Mos 7:11-12, 17-20: ”Det år då Noa vara sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter…Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. Och vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, tills det täckte alla höga berg under himlen. Femton alnar [c:a 7,5 m] över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta.”

Efter att syndafloden stannat av, tog det över ett år för marken att bli så torr igen att Noa med familj och djur lämnade arken. Det har blivit vetenskapligt sagt, att det inte finns naturförutsättningar, varken uppifrån eller nedifrån för en sådan vattenkatastrof igen. ”Ozonen” har den inte via sin fuktighet, och inte heller ”manteln” genom sitt mineralbundna vatten. Båda ”bältena” är föränderliga och har med jordens klimat och naturkatastrofer att göra. 

Bibeln klargör läget, åtminstone i fråga om skyfall: ”´Jag [Gud] ska upprätta mitt förbund med er [världens folk genom Noa, hans tre söner och deras efterkommande]: Aldrig mer ska allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer ska en flod komma och fördärva jorden.´ Och Gud sade: ´Detta är tecknet på det förbund som jag för alla framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min båge [regnbågen] sätter jag i skyn, och den ska för er vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. När jag låter moln stiga upp över jorden och bågen syns i skyn ska jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet ska inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När bågen syns i skyn och jag ser på den, ska jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud [mig] och alla levande varelser, allt liv på jorden.” (1 Mos 9:12-16) 

Alla bilder haltar/svajar, men om man förutsättningslöst men ej fastslående, i profetisk anda föreställer sig att ”valvet” (mellanskicktet), samt det övre och undre ”bältet” har med treenigheten att göra. Då kan Fadern i gudomen (1) lämpligtvis betecknas för det djupast liggande vattnet, Sonen (2) för det synliga havsvattnet (”kroppen”) och Anden för vattnet i höjden. I ett heligt och möjligt bildspråkspanorama, kan Fadern således (1) vara det osynliga djupvattnet i den kristna tron, Sonen (2) det livgivande havsvattnet, och Anden (3) skyddet mot ondskans andemakter i himlarymderna. Gud kan mycket väl i sin skapelseakt, ha format och låtit ting bli till på ett sätt, som leder tankarna till himmelsk avbildning. Allegoriskt kan ”valvet” utgöra det som skiljer det mer begripliga i Ordet, från det av Gud som manifesterar sig i Andens karismatiska verk. Likt hur innertaket i ett hus separerar en under- och övervåning (det var just i en övervåning Anden föll över lärjungarna på första pingstdagens gudomliga morgon, Apg 1:12-15, 2:1-4). Men ”valvet” kan på samma tema, få illustrera ”bron” mellan GT och NT. 

Känslan av skapelseverket som en ”gudstjänst” med liturgisk agenda, skymtar i Bibelns inledning. och Horn- och strängmusik hade en betydande funktion för Guds folk i GF/GT, och det ansågs att möten med Herren Gud kunde skapas genom tonerna. Det vore inte väsensfrämmande i en dylik överblick, om basljudet (1) stod för Fadern, alt (2) för Sonen och baryton (3) för Anden. Låt oss inte vara aningslösa eller njugga om Skaparens storhet. Om Guds handavtryck går att finna i allt hans skapelseverk, får det knappast anses som märkvärdigt (jfr. Job 12:7-8, Ps 19:2-6, Rom 1:19-20). Att uppfatta sig skåda och ana Guds härlighet över det mänskligt rimliga, är inte detsamma som spekulation och fantasi. Gåtfullt – ja, men inte orealistiskt mätt med himmelsk måttstock. Vidlyftiga växlar – nej, men öppenhet för att se mer och förstå mer i/av Skriften. 

DET SOM ERSÄTTER

När vi läser i Uppenbarelseboken om kommande nya himlar och en ny jord, med staden det nya Jerusalem på plats – så heter det i 21:1, att Medelhavet (iakttaget av Johannes nordväst ifrån ön Patmos, där han befann sig som fånge) inte fanns mer. Gud kan faktiskt ha ”kallat” tillbaka sitt skapade hav. Men ett ersättningsvatten/fortsättningsvatten blir omskrivet; ett gudomligt livets-ords-vatten mitt i staden, vilket rinner upp från/ur samma ställe som det ursprungliga havet (22:1): ”Och han [ängeln] visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som går ut från Guds och Lammets tron.” 

Vad detta ”nya”; livsvatten består av, och hur det verkar, går inte att från jordisk utgångspunkt avgöra – men nästa vers anger (22:2): ”Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd [i flertal].” Det går inte heller att, så där rätt på sak, kunna säga hur det hav är beskaffat varom vi läser tidigare (Upp 4:6): ”Framför tronen låg liksom ett hav av glas.” Ur denna bibelsats har hemlandssången (Segertoner 312:1) hämtats: ”Städse på Sion jag tänker, härliga himmelska land! Glashavet gnistrar och blänker, sätter mitt hjärta i brand”. Det är en uppseendeväckande förändring i världens klimat idag, troligtvis ett bibelprofetiskt tecken på att tiden är inne för sin avslutning. Observera hur havsvattnet i somliga områden ökar och stiger i nivå, genom att isen/isbergen i Syd- och Nordpolen smälter. Samtidigt som havsvattnet i andra delar på jorden sinar, beroende på att den växande hettan torkar ut/dunstar upp havet. 

I FISKENS BUK

Den för sammanhanget aktuella texten i profeten Jonas bok, är kapitel två (1-11). Situationen hade föregåtts av att Jona övergett Guds kallelse att predika för folket i staden Nineve, och från en båt under våldsam storm, blivit kastad i Medelhavet: ”Men Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. Och Jona bad till Herren sin Gud i fiskens buk. Han sade: ´Jag ropade till Herren i min nöd, och han svarade mig. Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst. Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmarna omslöt mig, alla dina böljor och vågor svepte över mig. Jag tänkte: Jag är fördriven från dina ögon. Men jag ska åter få se ditt heliga tempel. 

Vattnet omslöt mig ända till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde sig runt mitt huvud. Jag sjönk ner till bergens grund med jordens bommar bakom mig för evigt – men du förde mig levande upp ur graven, Herre min Gud. När min själ tynade bort i mig, tänkte jag på Herren, och min bön nådde dig i ditt heliga tempel. De som håller fast vid tomma avgudar överger den nåd de fått. Men jag ska offra till dig med tacksägelse, det jag lovat ska jag uppfylla. Frälsningen finns hos Herren!´ Och Herren talade till fisken, och den kastade upp Jona på torra land.” 

ODEFINIERBAR FISK

Texten beskriver en oerhörd andlig kamp som Jona utkämpade i den stora fiskens buk, efter att alltså blivit kastad i Medelhavet (också kallat ”Stora havet”, 4 Mos 34:6, eller ”Västra havet” 5 Mos 11:24) någonstans utanför Israels kustremsa. Märkligt och underligt rakt igenom, med den stora fisken. som ofattbart nog svalde Jona rakt av. Man får bildligt talat klicka på fliken ”Guds underverk” för att förstå. Det är en sådan otrolig händelse! 

1) Att det existerade en fisk, om det nu inte var en ”mirakelfisk” (på en gång underlig och underbar), som kunde sluka Jona för tre dygn i sin buk – och Jona häpnadsväckande nog kunde leva trots fiskens matsmältningsorgan/starka magsyra. Jona hade dessutom möjligheter att väckelsereflektera, vara aktiv i bön – och att fatta beslut och ge löften under tacksägelse. 

2) Att den stora fisken var på exakt rätt ställe – på sekunder i tid i det stora Medelhavets skummande vatten, just som Jona hamnade däri. Lägg märke till, att den sortens fisk inte var känd för att vara en art i Medelhavet i Mellersta Östern. Val och haj kan räknas bort, om inte Gud för just detta tillfälle gjorde om en sådan fisks innandöme mm. Fisken är lika mänskligt odefinierbar, som att Gud tidigare i den bibliska historien låtit en åsna tala (4 Mos 22:28-30), och i paritet med detta under – räkna in hur Herren vid Jesu födelse, släppte fram/tände en tillfällig och ”vandrande” stjärna på himlavalvet (Matt 2:1-12). 

VÅR KAMP  

Om vi tar oss friheten – och flyttar över kontexten med Jona till oss kristna och våra jobbiga situationer i realtid, och låter Jona kamp i den stora fiskens buk vara en profetisk-teologisk referens åt oss – som vi ställer frågor till, speglar oss i och tar spjärn mot. Då är det av hög betydelse att vi tar tid till att lyssna in svaren. Mitt barnbarn Einar, två år, gör inte alltid det. Han vill sporadiskt att hans mamma/min dotter Kajsa ska face tima mig (”Sigge morfar”), och när jag svarar blir han glad och ler med hela ansiktet mot mig. Men efter kort stund – då jag knappt hunnit få i gång ett samtal, särskilt om jag och Kajsa råkar säga något till varandra – börjar han vinka av mig. Trots att jag är införstådd med detta, och skrattar kärleksfullt, är det ändå en smula snopet. 

Mina tankar går till hur det känns för Herren, om vi ställer frågor – men inte är kvar i väntan på svaren. Stillhet inför Gud och hans ord är en bristvara. Dröjer svaren, om så bara för en kortare tid, har vi inte ro nog att vänta. Dagens uppstressade tillvaro, både orsakad av andra/av annat och av oss själva, tar ifrån oss tålamodet som behövs för att hinna lyssna in råd och vägledning. Gud är inte svarslös, men han slänger inte i väg svar som blir meningslösa. Se hur detta gång på gång framställs i GT och NT. Personliga möten för människor exempelvis med Herren Jesus, hade mestadels ett lugn över sig – som om tiden var obegränsad. 

NEGATIV PROCESS?

För det första då (utav fyra bedöminsfrågor): Är den ”stora fisken” som slukat mig, dvs. problemet jag har nu: Är det verkligt? Eller dagdrömmer jag mardrömmar? Kan det vara något som bara händer i mitt huvud – att jag är fånge i negativa tankefunder? Är det fantasifoster/fixa idéer/mentala låsningar/bindningar i hjärnan? Processar jag mot min egen personlighet? Hör hur inledningen av den lidande Jobs första tal verkar landa i dylikt (Job 3:1-3): ”Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. Han sade: Låt dagen då jag föddes bli utplånad, och natten [också] som sade: ´En pojke är född.´” 

I DEN ONDES HÅLA?

Eller för det andra: Är det den Ondes mörka ”fångenskapsgrop” jag på grund av egen synd hamnat i? Är det månne fienden som styr och ställer i/över mitt liv? Har jag rent av landat i ”Ormens bohåla”? Ropar jag på Guds hjälp från en slags ”avgrundens brunn” (jfr. Upp 9:2) Demonbesättelse är en verklighet, vilket hör till ämnet här. Men samtidigt som detta faktum konstateras och erkänns, bör det varken förstoras upp – eller att utdrivning förenklas. Alla som tex. ägnar sig åt ockultism, lögn och våldsbrott är inte besatta. Och den som lättvindigt och storordigt säger sig ha befriat flera från besättelse, kan komma att ha tagit på sig ett bevisande ansvar. För många gånger har det handlat om något annat: kanske psykiskt, traumatiskt, bokstavskombinerad sjukdom, medicin eller droger. Hur det förhöll sig med kung Saul kan man förstås ha anledning att fundera över (se 1 Sam 19:9-10). 

Men vad det gäller efterträdaren till tronen, kung David, kan vi dra oss till minnes hur han länge hade längtat efter att komma upp ur syndens skam- och ångergrop – som han åkt ner i efter sin otrohetsaffär med Batseba och ”mord” på hennes man [utskickad av David till krigsfronten för att bli dödad]. Långt omsider, när kampen nått klimax, fick han orsak att prisa Gud: ”Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta, han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många ska se det och frukta och förtrösta på Gud.” (Ps 40:2-4) 

De här ”fötterna på klippan”, de här ”fasta stegen”, den här ”nya sången” – har även blivit en del av mig. Var helst jag lever fram mitt liv, oavsett var jag rör mig, exempelvis nu i Norrby/Borås – så håller jag mig till detta Guds under; att jag har genomgått Jesu frälsning, med syndernas förlåtelse och försoning med Gud som följd. Som en ny skapelse, som ett Guds barn – möter jag människor från flera olika länder. Förväntansfull till/i Herren, går jag ut i elementen av mänsklighet, ondska och religioner – och positionerar mig i samklang med den helige Ande, som en frimodig och ödmjuk segrare.  

TILLÅTELSE ATT PRÖVA

Eller för det tredje: Gud kan tillåta att vi blir sållade av fienden, utsatta för frestelser och prov för att tron ska hålla måttet i liv och död. Det var vad Job egentligen fick gå igenom, efter tillåtelse från Herren Gud – att Åklagaren/. Satan, gavs rätten att sända oerhörda olyckor över honom. Men så var han också i detta en profetisk förebild på Jesus, både i fråga om ”avklädandet” och smärtan (själslig, fysisk) – men också vinsten/frukten. Man får komma ihåg, att Job inte syndade, inte for ut i vrede mot Gud – trots att han förlorade så ofantligt mycket; nästan allt. Jobs ord har blivit en världssetens: ”Herren gav och Herren tog. Lovat är Herrens namn!” (Job 1:21) 

I slutet av boken lyder det därför (42:11): ”Alla hans bröder och systrar och alla han förr hade känt kom till honom, och de åt mat med honom i hans hem. De uppmuntrade och tröstade honom efter all olycka som Herren hade låtit drabba honom. Och var och en gav honom en kesita [ett försoningslamm] och en guldring [erkännande av tillhörighet].” Bind här ihop med Jesu liknelse om den förlorade sonens hemkomst till fadershuset från främlingslandet och livet i synd (Luk 15:22-23): ”Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er! Ta fram den finaste dräkten och klä honom, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi äta och fira, för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.” Berättelsens karaktär om Jona i GT på flykt från Gud, har för övrigt på flera sätt sin avspegling i NT med liknelsen om den förlorade sonen. 

HÅLLA UT 

I Jak 5:10-11 blir det konfirmerat att alla gudstroende kan komma att som Job, i en profetisk-teologisk referens till ”Jona kamp i fiskens buk”, får gå igenom lidande; får räkna med att drabbas av svårigheter och kriser: ”Bröder, ta profeterna som talade i Herrens namn till föredömen i att lida och vara tåliga. Vi kallar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren till slut gjorde med honom. Herren är rik på kärlek och barmhärtighet.” Tillsammans med Noa och Daniel, sätts Jobs och deras rättfärdighet i focus i Hes 14:14: ”Om då dessa tre män fanns i landet…så skulle de genom sin rättfärdighet bara rädda sina egna liv, säger Herren Gud.” Passar på att poängtera, att ingen människas andliga frälsning kan överföras till annan eller exporteras. Den frälsande tron är personlig. 

Men det är dags att här nu, ge utrymme för något om vår frälsares seger efter lidandet, smärtan och den andligakampen (Jes 53:10-12: ”Det var Herrens [Guds/Faderns] vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och Herrens vilja ska ha framgång genom hans hand. Genom den möda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds [a.ö. ”se frukt och så bli mättad”]. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga och han bär deras skulder [dina och mina]. Därför ska jag ge honom de många som hans del, och de starka ska han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och räknades som förbrytare, han som bar de mångas synd och gick in i överträdarnas ställe [med orden: ”förlåt dem för de vet inte vad de gör”].” 

Sammanhanget med Simon Petrus förräderi mot Jesus och hans upprättelse av Jesus (samt allas lärjungars synder och misstag i närtid och framtid) hör också hit: ”Simon, Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig [under mitt lidande och död; under min uppståndelse och förhärligande], att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder [ge vidare av din troendeerfarenhet som föredöme och i herdeskap].” (Luk 22:31-32) Grunna på slutsumman: Den egna frälsningen, förlåtelsen, försoningen, upprättelsen, förvandlingen – innehåller också syftet att gå före i tron som en ledare; att bilda rygg åt andra för vandring i tron. 

Ett observandum: Det går att i ledarställning se om sitt eget ”andliga hus” till den nivå, att man bara går förbi ”andras hus”. Man kan så frossa i den egna andliga ”älsklingsmaten”, att man inte märker vad som kan vara den ”rätta födan” för andra. Oavsett vilken tjänstegåva från Jesus man är (har fått): apostel, profet, förkunnare, herde eller lärare (inte desamma som akademisk teolog), är uppdraget att vara förebild till medsyskonens (de heligas) uppbyggelse i tron. Tjänstegåvorna är ytterst sett inte till för gåvobärarna (ledarna). En sann ledare tar andra med sig; ser sig omkring för att inkludera.  

NÄR SEGER VUNNITS

Komplettera med, fast i annan mening och på annat vis, när Jesus själv blev förd av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen (Matt 4:1-11), om sitt gudomliga sonsskap med Herren Gud och om Guds ord. Efteråt, då Jesus vunnit seger, står det att läsa: ”Då lämnade djävulen honom, och änglar kom fram och betjänade honom.” Något annorlunda uttrycks det i Luk 4:13: ”När djävulen frestat honom på alla sätt, lämnade han honom för en tid.” Inget förändrades för Jesus på grund av det han gått igenom av frestelser i ett direktmöte med den fallne ängeln, för som det står att läsa i Luk 4:14: ”I Andens kraft återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området. Han undervisade i deras synagogor och fick lovord av alla.” Kallet kvarstod obesudlat och utan att ha förminskats. 

Att prövas/frestas är inte detsamma som nederlag. Men när en lärjunge frågade Jesus efter hans hjälp med bönen till Gud Fader, svarade Jesus med att lärjungen (och så klart alla lärjungar) bla. ha som en återkommande del i bönelivet (översättningar skiljer sig något åt, men pekar i samma riktning): ”Och för oss inte in i [inled oss inte i] frestelse”, eller: ”Och utsätt oss inte för prövning”. En sund kristen tro söker inte efter att bli prövad, men distanserar sig inte från det när det inträffar. En mogen kristen tro letar inte efter frestelser, men flyr till Jesus när de kommer. 

Ovanstående ska inte blandas ihop med, då vi på eget bevåg drar oss undan för att i ensamhet umgås med Gud – eller att vi tillfälligt ”gömmer” oss för fienden. Iaktta hur Israels barn sökte skydd mot midjaniterna i bergshålor (Dom 6:2). David (1000 f.Kr.) gömde sig i en grotta för den onde kung Saul (1 Sam 24:4). Och profeten Elia, 800 f.Kr. (1 Kung 19:9), vistades också i en grotta under sin andliga kamp mot Israels fege kung Ahab och hans ockulta drottning, den feniciska Isebel. NT erkänner dessa kämpar som ställt sig på Herrens sida, och i respekt bekräftar deras svårigheter i Hebr 11:38: ”Världen var inte värdig att ta emot dem. De irrade omkring i öknar och bergstrakter, i grottor och hålor.”  

I GUDS ”SKYDD” 

För det fjärde: I det aktuella innandömet, ”Jona kamp i fiskens buk” – som en profetisk-teologisk referens, så kan förhållandet avspegla och liknas vid (1) en Guds tvättmaskin som renar från synd och dåliga vanor. Och samtidigt (2) som ett Guds gömme: ett omslutande tryggt förbundsskydd mot fiendens onda angrepp. Vidare (3), ett åsidotagande, där den ”gömde” tömmer sitt inre inför Gud – och i det kan ny gudomlig uppenbarelse om det egna livets och kallets tjänster för Gud (”gudstjänster”) presenteras. Ja, det kan visa sig vara Herren som i sanning och kärlek, bearbetar och helgar. Genom ”instängdhetens” olika ingredienser, kan livsavgörande vägval ske – med kanske annan framtidsvy. 

Jag tänker på vad som en gång för längesedan blev (av för mig okänd) myntat: ”När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster.” Efter min återkomst till Gud efter fem års avfällighet – med ”stängd dörr” av Gud – gick jag sommaren 1969 som 22-åring, in i (lånat hus i Sävsjö) en veckas bön, bibelläsning och fasta, för att finna vägen framåt i/med tron på Gud. En inre röst och eld, som jag då inte kunde beskriva men ej heller betvivla – om att visa på och vårda andra på frälsningens väg – hördes och brann. Efter sex dagar i detta självvalda ”skydd”, utan mat och vatten – var jag än mer övertygad om att hålla tron levande och radikal. Den ursprungliga kallelsedörren var ingen ”B-dörr”, men en förflyttning skedde från ”A-dörr” till ett ”A-fönster”. Och detta ”Guds fönster” har varit tillräckligt för mig. Erfarenheter och insikter från bortavaron, har av Herren blivit en verktygslåda i min tjänst för honom.  

Andra gånger längre fram i tiden, har det också blivit ”åsidoställelser” på liknande premisser. Ser exempelvis framför mig höstmånaden 1976, då min gudomliga pastorskallelse prövades på en predikantförmedling i Filadelfia Stockholm. Eller månaden i Uganda, tidigt på året 1992. Frivilligt var jag ditkommen på missionsuppdrag, men ofrivilligt blev jag illa sjuk i både malaria och tyfoidfeber. – Fick anledning att gå igenom mitt liv och pröva min kallelse. Eller 2008, när jag kunde ha strukit med i ett tarmvred osynligt för röntgen. Min fru Kerstin på kurs i Stockholm inom sitt jobb, kontaktades av operationsläkaren som meddelade henne det osäkra läget. Dagarna på Sahlgrenska räknade jag som en prövning och en förberedelse. Att det uppstod tillfällen att visa på tron i mitt liv, blev som grädde på moset. 

För en troende kan just själva tron på Gud och hans ord, blandas med tvivel. Det är inget konstigt eller skämmigt. Ytligt tvivel kommer och går. Sett utifrån det perspektivet, får vi konstatera att Jona också kämpade med sin tro på Gud. Men det hindrade inte Gud från att både lyssna på honom och tala till honom. För det framgår av Skriften, att Gud å sin sida kämpar för oss i vår kamp. Och han ger inte upp så lätt. Han kan i sin kärlek tom. följa med ett långt stycke, med den som är på väg bort från honom. En annan illustration ges genom fadern i liknelsen om den förlorade sonen. Han hade inte hindrat sonen från att ge sig i väg, men går ut och på avstånd spejar efter honom – för att se om sonen kanske ändå är på väg hem. Ur min horisont, erfor jag att Gud var i närheten hela tiden, och lade sig i mina dåliga beslut och handlingar. Gud både jobbade och ”jabbade” med och för mig, genom möten med människor och händelser.  

Ja, även för Jona rörde det sig inte enbart om själva tron på Gud. Jona ”slet” i stor utsträckning med sin ”välsignade” gudsutväljelse, något som utan undantag de med kallelse känner av. Det kostar på att leva i och med ett gudomligt uppdrag. Men också i detta överger inte Herren, utan deltar i en öppen och nära kommunikation, inte som motståndare utan som vän och rådgivare. Liknar faktiskt en dialog i vilket det både ges och tas. Gud släpper inte taget ”så där bara” om den som tror.  

NOAS ARK

Ett starkt exempel i ämnet här, är symbolen/tecknet Noas ark (1 Mos 7:11-16), i en jämförelse med det då framtida tecknet: ”Jona kamp i fiskens buk” som en profetisk-teologisk referens. Arkbygget (2800 f.Kr.) skyddade och bevarade gudsmannen/jordbrukaren/byggaren Noa och hans familj på åtta personer, samt ett par av varje utvald djurart – under och undan syndafloden. Först efter ett år och tio dagar, lämnade Noa arken med sin familj och djuren (1 Mos 8:1-19). Man får nog i ärlighetens namn, som ett observandum ta med, att trots tacksamheten och glädjen över att vara räddade, kan det introverta livet i arken, medfört många känslor av leda, på gränsen till fångenskap. I synnerhet om vi tex. föreställer oss alla eventuella problem inne i arken under den långa tiden, både inom familjen och med djuren; att hålla samman och hålla rent. Och det ska inte undanhållas, att både israelliv och församlingsliv – är det samma som idyll. Det gäller att i alla lägen stå med Gud och på hans ord. 

”ISAKS” ALTARE

Hur var det längre fram sedan i tiden, 1900 f.Kr., för Isak på väg med sin far Abraham till bygge av ett/”sitt” dödsofferaltare (1 Mos 22:1-19), och särskilt när han låtit sig bli lagd på altaret – utan att då veta om, att han skulle bli ersatt av en bagge? Och vad förde hela händelseförloppet med sig av för positiv barlast i Isaks fortsatta liv (se den profetisk-teologiska referensen ”Jona i fiskens buk”). Vi får påminna oss om att altaret som Abraham byggde upp tillsammans med sin son, sannolikt inte var en platt konstruktion endast, utan hade som sidor. Längre fram i den semitiskt-judiska historien (1500 f.Kr.), höll Herren ett uppmanande tal till Mose om brännofferaltaret – som mycket väl kan ha haft just ”Isak-altaret” som förlaga, även om Noa var den förste som byggde ett altare åt Herren (1 Mos 8:20-22), och Abraham hade byggt tre altaren före, innan det åt sin son Isak (1 Mos 12:7, 8, 13:18). 

Så lyder Herrens tal till Mose (2 Mos 27:1-2: ”Du ska [som ett tecken/en metafor för räddning] göra altaret av akacieträ [solitt och ej lättantänt], fem alnar långt [ca 2,5 m] och fem alnar brett [ca 2,5 m] – altaret ska vara liksidigt och fyrkantigt – tre alnar högt [ca 1,5 m]. Och du ska göra horn till det och sätta i de fyra hörnen. Hornen ska vara i ett stycke med altaret, du ska överdra det med koppar.” Hornen hade en speciell betydelse vid offrandet: ”Du [Mose] ska ta av tjurens blod och stryka det med fingret på altarets horn.” (2 Mos 29:12, 3 Mos 4:7, 25, 30, 8:15, 9:9, 16:18-19) Koppla här samman med Guds finger, som längre fram i historien skrev på kung Belsassars palatsvägg i Babel: ”Du är vägd på en våg men funnen för lätt” (Dan 5:5, 27), och Jesus som med sitt finger skrev i sanden och sa: ”Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne” (Joh 8:6-9).

FYRA HORN 

Att vanhelga altarets torn var detsamma som att vanhelga altaret självt (Jer 17:1, Am 3:14): ”Juda synd är skriven med järnstift, ristad med diamantspets på deras hjärtas tavla och på deras altares horn […) Den dag då jag straffar Israel för deras brott ska jag låta straffa Betels altaren, så att altarhornen huggs av och faller till marken.” Det här är så stort och heligt, att ofattbarhet knackar på. Hela GF:s skuggbild (lagen/Israel/Messias) hade aldrig hänt om Betels altare hade fallit. Därmed hade inte heller NF:s kommande verklighet (nåden/församlingen/Kristus) inträffat. Enorma värden inom Guds rike låg i vågskålen. I sak kan sannolikt de fyra altarhornen, som skulle kunna komma att huggas av om Israels synd bestod – tolkas vara efter främst (se 1 Mos 28:10-19, 35:1-15: 1) Israel som Guds egendomsfolk, 2) Kanaan som Israels land, 3) Jerusalem som den Högstes boning, 4) Löftet om Messias. 

Professor Arie van Deursen (1931-2011) skriver i sin bok ”Seder och bruk i Bibeln”: ”Dessa fyra horn symboliserade försoning. En man som oavsiktligt hade dödat en annan kunde rädda sig undan hämnaren genom att fatta tag i altarets horn.” Hör från en dramatisk familjesituation i 1 Kung 1:50, 2:28: ”Adoina [Davids fjärde son] själv blev så rädd för Salomo [sin äldre bror; kungen] att han reste sig och grep tag i hornen på altaret […] Ryktet nådde Joab [Davids främste befälhavare; systerson till David]. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom [Davids tredje son]. Han flydde till Herrens tält och grep tag i hornen på altaret.” 

Märk hur det pekar fram emot NT och Messias Jesu Kristi frälsningsverk på Golgata kors. Jesus är försoningens horn i NT. När Johannes Döparens far Sakarias (Luk 1:68-79) profeterade vid sonens omskärelse och namngivning, så låter det i vers 69 – med anspelning på hornen i GF-tabernaklet/tältet: ”Han [Herren, Israels Gud] har rest för oss frälsningens horn [Jesus] i sin tjänare Davids hus [templet i Jerusalem].” 

HORNENS BETYDELSE

I ärendet ”horn”, finns det bibelmaterial att med intresse/aptit och respekt befatta sig med. Hornen var som sagt fyra, och kan i överförd betydelse från Israel/judafolket (GF) – symbolisera Guds frälsning åt hela människosläktet genom Jesus (NF). En frälsning som består av fyra omistliga delar (horn), och kan möjligen uttryckas så här: 1) Förlåtelse från synd, 2) Försoning med Gud, 3) Upprättelse från syndens följder, 4) Frid, glädje och mening. Profetiskt överfört från GT till NT, kan möjligtvis de fyra hornen representera de fyra evangelierna – således och alternativt att ”gripa tag” i (någon av dem) för sin frälsning/räddning: 1) ”Grip” Matteus evangelium, 2) Eller ”grip” Markus evangelium, 3) Eller ”grip” Lukas evangelium, 4) Eller ”grip” evangelium enligt Johannas. 

Beakta följande av Paulus i Fil 3:12-15: ”Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. Så bör vi tänka, vi som är mogna. Och tänker vi annorlunda i något avseende ska Gud uppenbara också det för er. Låt oss bara hålla fast vid [”frälsningens horn”] det vi nått fram till. 

”ALTARET” PÅ GOLGATA

Med rätta kan de fyra ”frälsningshornen” från ”Jesu altare”, korset på Golgata för vår skull – också i stora drag benämnas med i en ”four sqaremodell”: 1) Förlåtelse från synd, 2) Dop i vatten, 3) Dop i Anden, 4) Uppryckandet med Jesus till himlen. Tänk på att när Jesus dog för vår skull på Golgata, då dog han som ett profetiskt tecken/som gudomlig symbolik – fäst på ett kors, med antydan om att korset kan liknas vid ett kryss. Det är inte bortom tolkningsrätt att föreställa sig korset liggande ner – vågrätt som ett altare, utgörande fyra hörn/”horn”, även om Jesu kors i praktiken var mer som en dolk/ett svärd i utseende. Att Jesus först lades med ryggen före på träkonstruktionen eller del av den (tvärslå), och att han i den ställningen fick sina händer fastspikade, är rätt sannolikt. 

Se hur Jesu armar/händer, likaså ben/fötter är som fästa/spikade fast vid var sitt hörn/”horn”. Och vi har ju redan konstaterat, att tältaltaret i GF/GT, var i den storleken att en fullvuxen krysslagd man – utan problem fått plats på det. Även Jesus och korset, kopplar till den profetisk-teologiska referensen ”Jona i fiskens buk”. Det sjungs i en sång: ”De kommer från öst och väst, de kommer från syd och nord att sitta med Jesus en gång och höra hans välkomstord…” (Segertoner 323:1) Oavsett från vilket väderstreck vi kommer till Jesus för frälsning, finns det ett korshörn/”horn” att gripa tag i. Jämför med kvinnan som sjuk i blodgång, kom bakifrån från något håll och rörde vid en av de fyra hörntofsarna på Jesu mantel (Matt 9:20-21).  

Vi har orsak att stanna upp inför, att ”Isak-altaret” med övervägande säkerhet byggdes större än för en liten pojke. Men så var också Isak en vuxen son till Abraham när han gick med på att lägga upp sig på altaret. Ja, han tom. deltog med sin far i förberedelsen av sig själv som offret. Om Isak kunde ligga eller kom att ligga utsträckt och bunden till fyra ”hörnhorn”, står det inget om. Men jag håller det inte för otroligt att dessa fanns på altaret som stenar/stoder. I så fall är ”Isak-altaret” profetiskt framåtblickande, först 500 år till Mose och lag-tält-brännofferaltaret, samt 1900 år till Jesus och nåd-kors-altaret. Jesus gick precis som Isak med på att offras, och också likt Isak medverkade i förberedelsen. Om Isak framgår det (1 Mos 22:6) att det var han som bar veden, och om Jesus heter det i Joh 19:17: ”han bar själv sitt kors”. 

EXTRA MED JESUS

När det just blir frågan om Sonen Jesus, uppstår alltid något extra profetiskt. I NT framställs han som ett altare, eller snarare offret på ett altare. Lyssna till Hebr 13:10: ”Vi har ett altare [dvs. NF:s nådesfrälsning genom Jesus Kristus] från vilket tabernaklets tjänare [de levitiska lagprästerna i GF] inte har rätt att äta [så länge de hänvisar till tältaltaret]. Precis, GF-lagen/förbundet ska inte blandas samman med NF-lagen/nåden. Tält-lag-altaret hör till det gamla, till ”skuggbilden” med återkommande offer av oxar och kalvar, får och lamm. Men Golgata-altaret är det nådefulla, med Jesus Guds son som offerlammet, en gång för alla (tider och människor). Det räckte med en gång; det räcker med den gången. Att vid nattvardsfirandet hålla sig till, att vi som frälsta minns det Jesus utfört, är det evangeliska. Inte tex. att vi frälses på nytt varje gång. Nattvarden är en helig minnesstund, i vilket frälsningens blodsförbund blir stadfäst/konfirmerat.   

Fokusera på Hebr 10:1-18: ”Lagen ger en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan aldrig lagen genom samma offer som ständigt frambärs år efter år fullkomna dem som träder fram. Annars hade man väl slutat offra? De som tjänstgör hade då redan varit renade en gång för alla och inte längre haft några synder på sitt samvete. Men nu ligger i offren en årlig påminnelse om synderna, för tjurars och bockars blod kan omöjligt utplåna synder. Därför säger Kristus när han träder in i världen: Offer och gåvor ville du inte ha, men du har berett mig en kropp. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sade jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud. I bokrullen står det [profetiskt] skrivet om mig. Först säger han: Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer ville du inte ha, de gladde dig inte, fastän de frambärs enligt lagen. Sedan säger han: Se, jag har kommit för att göra din vilja. 

Han upphäver det första för att upprätta det andra. Och i kraft av den viljan är vi helgade, genom att Jesu Kristi kropp har offrats en gång för alla. Alla andra präster står och förrättar sin tjänst dag efter dag och bär gång på gång fram samma offer som aldrig kan ta bort synderna. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider, och han har redan satt sig på Guds högra sida och väntar nu på att hans fiender ska läggas som en pall under hans fötter. Med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas. Även den helige Ande vittnar om detta för oss. Först säger han: Detta är det förbund som jag efter denna tid ska sluta med dem. Och sedan säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen, och deras synder och överträdelser ska jag aldrig mer minnas. Och där synderna är förlåtna behövs det inte längre något syndoffer.” 

TVÅ ALTAREN

Att vanära/förakta tält-lag-altaret (GF) medförde problem, men att göra samma sak med Jesus-nådes-altaret (NF) är inte heller problemfritt, som det också hänvisas till i Hebr 2:1-4: ”Därför måste vi så mycket mer ta vara på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen. För om redan det ord som gavs genom änglar [jfr. Gal 3:19 om änglarna och medlaren Mose] stod fast och varje överträdelse fick sitt rättvisa straff, hur ska då vi komma undan om vi inte bryr oss om en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hade hört honom. Även Gud gav sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den helige Ande efter sin vilja.” Först vid den eviga världens kommande inbrytning, har bruden Israel förenats med den hednakristna församlingen, till att sammantaget utgöra ”Lammets hustru”. Och i linje med denna akt, kommer det nya Jerusalem ner från himlen. 

Lag-altaret var en fyrkant i omkrets. Israels land är en fyrkant i yta, med fyra hörn/”horn” som i altaret: Egyptens bäck i sydväst, arabiska öknen i sydöst, Libanon i nordväst och floden Eufrat i nordöst. Vi kan räkna med att det framtida nya Jerusalem kommer att ställas just där den från evighet förberedda fyrkantsytan är placerad. Fyrkanten täcker Guds löftesområde till sitt folk Israel i Mellersta Östern. Det gamla Kanaans land, är platsen för evighetens nya Jerusalem. Området är inte riggat med gränsmarkeringar, men Herren har kartan och beslutar över den. När Israel inom en snar framtid blir attackerat av en mäktig storfurste och en armé från många folk, lyder beskrivningen (Hes 38:10-12): ”Du [Gog] ska säga: ´Jag ska dra upp mot det obefästa landet, jag ska angripa dem som bor i trygghet, alla som bor där utan murar, bommar eller portar.´ Du vill plundra och röva, och vända din hand mot ödelagda platser som nu är bebodda igen, och mot ett folk som samlats från hednafolken och nu har boskap och ägodelar där de bor i landets mitt.” 

JORDEN OCH HIMLEN NU

Läs vad som sägs om jorden i ett altarscenario (Upp 7:1-3): ”Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn [”horn”] och hålla tillbaka jordens fyra vindar så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller något träd. Och jag såg en annan ängel som kom upp från öster med den levande Guds sigill. Han ropade med stark röst till de fyra änglarna som hade fått makt [”horn”] att skada jorden och havet. ´Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänares pannor.” Även i den himmelska världen nu, synes det finnas ett altare. Detta verkar knytas till domen över synden (Upp 14:18): ”Och ännu en ängel kom ut från altaret, han hade makt över elden.” 

EXEMPEL UR GT 

Det förekommer fler exempel i Bibelns GT än vad som hittills framgått i detta studium, av Guds ”tvätt- förberedelse- uppenbarelse- och skyddsrum”, som ”Jona kamp i fiskens buk” kan vara en profetisk-teologisk referens för. Uppmärksamma stycket om Josef i brunnen, och vidare i egyptiskt fängelse. Först blev han av sina bröder nedkastad i en brunn, varpå han blev funnen av midjanitiska köpmän som sålde honom till ismaeliter, vilka i sin tur förde honom till Egypten. Väl där kunde han småningom, som andre man i makt efter kung Farao, ta emot sin far Jakob/Israel och sina bröder, och därvid rädda dem från hungersnöden i Kanaans/Israels land. Före det att Jakob och bröderna kom till Egypten, hade Josef falskt anklagad skickats i fängelse. Men just i fängelset fick han uttyda en dröm, som kom att bli dörröppnaren till dåvarande Faraos hjärta, och därmed till Josefs unika statsmannatjänst vid hovet (se 1 Mos kap. 37-49). 

Men varför inte, som ytterligare ett profetiskt tecken/gudomlig metafor (1500 f.Kr.): babyn Mose, som i en korg/kista av papyrusrör (vass) blev funnen i Nilen och häpnadsväckande omhändertagen av Faraos dotter (2 Mos 2:1-10). Eller de tre unga judiska männen 500 f.Kr., som under den babyloniska fångenskapen kastades in i en överhettad ugn utan att ens lukta rök efteråt, och som i elden dessutom fick besök av självaste Jesus [den fjärde mannen], med väckelse i Babylonien som resultat (Dan 3:22-25)

Men också den samtida Daniel i lejongropen. Fult angiven och anklagad blev han nedkastad bland lejon, men utan att bli anfallen av dem. Och väl uppdragen ur gropen, blev Daniel medlet till ytterligare väckelse i Babylonien (Dan 6:19-23). Missa dessutom inte profeten Jeremia, också samtida med Daniel och de andra, som genom att bli nedkastad i en brunn – kom undan ett dödshot riktat mot sig av sin egen judiske kung, den karaktärslöse Sidkia (Jer 38:7-13). 

EXEMPEL UR NT

Om Jesus, kan i samma andetag hans födelse i en krubba i Betlehems ”åsnestall”, påtalas och begrundas (Luk 2:6-12). Det var aldrig gudomligt planerat att Jesus skulle födas inne i en ombonad värdshusmiljö. Krubban däremot, kan ses som ett altare, en kista (likt Moses i vassen), en låda, en grotta. Krubban var ett tecken, som hör hemma i den profetiskt-teologiska referensen: ”Jona kamp i fiskens buk”. Det är talande hur det blev sagt till herdarna av ängeln: ”Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och [obs!] ligger i en krubba.” 

Och naturligtvis bör det inte tappas bort i sammanhanget, vad som ”hände” Jesus i graven, då han i sin ande steg ner i dödsriket osv. Där i dödsriket tog han nycklarna från ”döden och dödsriket”, och i nästa handling – förde han med sig det från dödsriket avgränsade ”Abrahams sköte”, och därmed deras andar som dött i tron på den kommande Messias under GF:s tid (i huvudsak judar). Med ”skötet” och de som helgats, for Jesus upp till himmelska regioner (varför inte motsvarande ”tredje himlen”, som Paulus säger sig en gång ha blivit uppryckt till, jfr. 2 Kor 12:2-4) – bland de ”uppförda”/”införda” var den botfärdige rövaren: ”Idag ska du vara med mig i Paradiset.” Och under färden upp i en himmelsk sfär, fördelade (i en ny uppenbarelse för Guds rike på jorden) Jesus också tjänstegåvor till sin församling (Joh 19:38-42, Upp 1:17-18, Ef 4:7-13, Luk 23:39-43). 

Det går också att belysa ”Jona i fiskens buk” som en profetisk-teologisk referens, med Paulus och Silas i makedoniskt fängelse (Apg 16:25-32). Situationen använde de bla. till att sjunga lovsånger till och om Gud. Fångvaktarens frälsning med hela sin familj, var ett av resultaten. Johannes i romersk fångenskap på ön Patmos, är ett annat exempel på samma sak. Där i ”ensamheten”/”utstängdheten”, fick Johannes en gudomlig syn av Jesus, som blev till Uppenbarelseboken (Upp 1:9-11). Således, men tanke på det bestående, kan dessa påtvingade fångenskaper – ses som symboliska bilder för Guds räddning, ja, på Guds utväljelse, förbund och uppenbarelser. 

Jag applicerar dock inte gudstecknet ark, kista, grotta eller tex. krubba, med exempelvis det ”skyddstecken” Herren gav Kain i GT (1 Mos 4:15-16), eller förbundstecknet ”regnbågen” (1 Mos 9:8-17, eller förbundet via Abraham i fråga om landområdets storlek för Israel (1 Mos 13:14-17). Men inte heller det upprättade ”blodsförbundet” i Mose tid (2 Mos 24:1-11) – eller för den del i NT: ”blodsförbundet”, det som inom kristenheten kallas ”nattvarden” eller ”eukaristi” (av grek. eucharistia, tacksägelsebön); ”Herrens bord/måltid” (Luk 22:14-20, 1 Kor 11:23-34). Nattvarden är inget altare man går fram till för att offra ”på” eller be bön om syndernas förlåtelse. Sådant ska vara gjort innan, som det heter i 1 Kor 11:28: ”Var och en ska pröva sig själv och så [sedan] äta av brödet och dricka av bägaren.” Nattvarden är alltså en minnes- och tacksägelseakt. 

VEM/VAD ÄR ORSAKEN?

Visst, frågan kan ställas om vem eller vad som var orsaken till att profeten Jona befann sig i den stora fiskens buk? Och vem eller vad som har sin ”hand” med i, att jag/du just nu är inne i en tung prövning/kris? Är det jag själv som ställt till det – så att jag och kanske andra i min närhet drabbats? Eller är det den Onde som stökar; försöker skrämma och fördärva? Men, som vi har varit inne på: det kan vara ett Herrens skydd, innehållande välsignelser och utökade förutsättningar till personlig tjänst för Gud? Jämför här med vad Job uttalar i 23:10: ”Han vet vilken väg jag har vandrat. Prövar han mig ska jag komma fram som guld.” Och hur det närmast omvänt Jobs tal, men i samma tema, framställs i 1 Petr 1:7: ”Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld [jfr. den brinnande ugnen]. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig [i sin andra tillkommelse].” 

BROTTNING MED ”LIVET”

En sak som vi inte kan utläsa av den aktuella texten från Jona bok, men som i vart fall berör oss alla: Det är brottning med själva livet i stort: familj, vänner, jobb, sjukdomar, ekonomiska bekymmer, mm, mm. Redan det allmänna livet utgörs av prövningar/frestelser och vad som kan uppfattas som motgångar (men inget jag behandlar i detta studiearbete). Jona kamp i den stora fiskens buk, låg på ett mer upphöjt plan, både rörande honom själv i tro och kallelse, men alltså också som en profetisk-teologisk referens. Intressant är att när Jona med följande ord uttalade tack till Gud – och på det sättet bekände att frälsningen finns hos honom och endast honom (v. 10): ”Men jag ska offra till dig med tacksägelse, det jag lovat ska jag uppfylla. Frälsningen finns hos Herren!” – just då hände nämligen ett nästan ännu märkligare under, än att bli svald till en ”tredygns-behandling” i buken på en stor fisk [sort: okänd]. 

UPP PÅ LAND

”Och Herren talade till fisken, och den kastade upp [hebr. ko] Jona på land.” Ko kan översättas till just ”kastade upp”, men gångbart är även ”spydde upp”; ”stötte upp”. Bakomliggande språklighet till ordet ko (!), blir i svenskan: fort, häftigt, hastigt, i ett ögonblick. Tanken kan gå till dramatiska konvulsioner, till explosioner eller vulkanutbrott. Fisken spottade upp Jona på land, likt hur en blöt tvål med överraskande fart far i väg ur handen. Så kan du och jag få uppleva Guds ingripande, i tider med tvivel på honom, i tider av tvivel att tjäna honom, i stunder av tvivel om bönesvar – ja, vad nu än bönerna handlat om. Herren kan tala, och ko!, ett mirakel kan ske. 

Det kan vara dags för någons frälsnings-ko till syndernas förlåtelse, med upprättelse och frid med Gud. Eller tid för någons underverks-ko!, ur tvivel, missmod, bitterhet, sjukdom eller vad det än kan vara. Men det kan även vara så att någons tid är inne, för att få uppleva Guds kallelse till helig tjänst för honom, eller plötsligt bruk av någon karismatisk nådegåva – läge för kallelse-ko!

FÖREBILDAR JESUS

Må vi inte förakta/räkna bort/markera ut den – som är inne i slags kamp/strid och prövning/”motgång”. Det kan realistiskt sett finnas en större mening. Tänk på att Jona var just så länge i den stora fiskens buk, som Jesus var i graven efter sin död på korset. Vid ett tillfälle ställdes ett önskemål till Jesus med tveksamt syfte: ”Sedan sade några skriftlärda och fariseer tilll honom: ´Mästare, vi vill se dig göra ett tecken.´ Han svarade dem: ´Ett ont och trolöst släkte söker ett tecken, men de ska inte få något annat än profeten Jona tecken. För liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så ska människosonen vara i Jordens inre [klippgraven] i tre dagar och tre nätter.” Inget tecken var förmer än Jesus själv, som han också uttryckte det i Matt 16:3: ”Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken [Jag är] kan ni inte tyda.” 

FÖR ATT TILLBE

Väckande är också att iakkta antalet dagar det tog för Abraham och Isak att ta sig ”offervägen” från Beer-Sheba (Negev) i söder upp till Moria land (Salem/Jerusalem) och till bergsplatsen för bygget av altaret: ”Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot platsen dit Gud hade sagt åt honom att gå. På tredje dagen [obs!] lyfte Abraham blicken och fick se platsen på avstånd. Han sade till sina tjänare: ´Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.´” (1 Mos 22:3-5)

Anteckna också hur situationen för Abraham och Isak, profetiskt syftar fram emot Jesu kamp inför att bottendricka bägaren med mänsklighetens synd (Matt 26:36-39). Vid båda tillfällena fanns trons förväntan till Gud – att han ”kommer att utse offret”, och att de därmed skulle klara offrandets lidande och smärta: ”Sedan gick Jesus med dem till en plats som kallas Getsemane, och han sade till lärjungarna: ´Sätt er här medan [tills jag kommer tillbaka] jag går dit bort och ber.´ Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner [Jakob och Johannes], och han greps av sorg och ångest och sade: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka med mig. Han gick lite längre fram, föll ner på sitt ansikte och bad: ´Min far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.´”  

Liksom en ängel ropade på Abraham, att det räckte med att han var beredd att offra sin ende son Isak (1 Mos 22:11, 15), så gavs det också änglahjälp åt Jesus i provets värsta stund: ”Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft [att offra sig].” (Luk 22:43) Snart skulle han göra sitt lidandes Golgatavandring, på latin kallat Via Dolorosa. Man kan föreställa sig, att som Abraham och Isak gick tillsammans mot bygget av altaret, så ”gick” Gud Fader med sin Son på Jerusalems gator mot Golgata.   

Därmed: det du och jag går igenom kan ha profetisk betydelse (himmelsk mening) för Guds rike för någon annan; för flera. Därför tänk stort och otvunget om Herrens vägar och möjligheter i ditt liv. När vi märker att vi kommit in i en större kris/brottning, lås oss behålla tron och se efter om det möjligen kan vara en Guds ugn, grotta, brunn, låda – med syfte att bli till nytta för delar eller hela sammanhang. ”Krisen kan stå i sanningens tjänst”, predikade Lundaprofessorn Bengt Hägglund, teolog och präst – 1920-2015. Och jag hänvisar igen till ”Jona kamp i fiskens buk”, som en profetisk-teologisk referens. 

JESU TILLKOMMELSE

Ett mäktigt ko!, ska komma att inträffa i den tid som i Bibeln beskrivs som ”sista tiden”, nämligen Jesu andra återkomst – och därmed församlingens (de som älskar/längtar efter hans tillkommelse, 2 Tim 4:8; Jesu nedstigande senare på Olivberget/Oljeberget för sitt folk Israel, Sak 14:4, får anstå till annat bibelarbete) befrielse ur världen/från Satans inflytande och maktspel: ”Vi vet att vi är av Gud och [men] hela världen är i den ondes våld.” Det finns flera förebilder i GT och NT, på den hastighet med vilken Jesu andra tillkommelse och vår räddning ska ske. 

Många ko!, om man säger, inträffade och är beskrivna i Bibeln. Relaterar exempelvis till Henok i GT (Enok/Hanok) i 1 Mos 5:21-24: ”När Henok var 65 år blev han far till Metushela [a.ö. Metusalem]. Och sedan Henok hade fått Metushela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. Henoks hela ålder blev alltså 365 år. Sedan Henok så hade vandrat med Gud fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat [hebr. lakach, fort borttagit] honom.” 

Att hänföra till profeten Elia i GT, hör också hemma i detta förebildande (2 Kung 2:11-14): ”Medan de [Elia och profetlärjungen Elisha] gick och samtalade kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden [hebr. searah, i fartfylld kraft] upp till himlen. Elisha såg det och ropade: ´Min far, min far! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!´ Sedan såg han honom inte mer. Elisha tog sina kläder och rev dem mitt itu. Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av honom, och slog [hebr. nakah, snärtig smäll] på vattnet och sade: ´Var är Herren, Elias Gud?´ Och när Elisha slog på vattnet, delade det sig åt båda sidor. Han gick över.” 

STRAX FRAMME

En viss händelse i NT med Jesus i centrum är passande att ge plats åt i ämnet, dvs. återblick på ”Jona i fiskens buk” som en profetisk-teologisk referens. Tänker på när Jesus i Joh 6:16-21 räddar sina förskräckta lärjungar ute på Galileiska (Genesaret/Tiberias/Kinneret) sjön med seglats från östra sidan hemåt till Kapernaum på västra sidan, och följande utspelar sig: ”När det blev kväll gick hans lärjungar ner till sjön och steg i båten för att ta sig över till Kapernaum på andra sidan sjön. Det var redan mörkt, och Jesus hade fortfarande inte kommit till dem [kanske skulle de mötas vid båten, men då Jesus inte kom steg de ändå i båten och for ut]. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade kommit ungefär en halvmil ut fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ´Det Är Jag. Var inte rädda!´ Då ville de ta upp honom i båten [och han lät sig troligen hjälpas i]. Och strax [grek. eutheos, i det samma/genast/då] var båten framme vid stranden dit de var på väg.” Här sker ett dramatiskt underverk. Så snart Jesus kommit ombord på båten, var den alltså i ett huj/direkt framme – trots att de tagit upp Jesus mitt ute på sjön, med kilometrar kvar till målet. Sjön mäter på bredden 13 km. 

BORTRYCKT

Eller ta gärna in ur NT, upplevelsen evangelisten Filippus fick vara med om, efter att han i ett vattendrag mellan Jerusalem och Gaza, hade döpt en etiopisk hovman som nyss sagt ja till Jesus i sitt hjärta. För, som det står att läsa i Apg 8:39-40: ”När de kom upp ur vattnet ryckte [grek. harpazö, i hast och med kraft] Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer. Han fortsatte sin resa full av glädje. Filippus kom till Ashdod [3-4 mil bort].” Om han rycktes iväg ända dit anger inte texten. 

Det största återstår alltså: Uppryckandet vid Jesu återkomst (1 Tess 4:13-18): ”Bröder, vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade [de förmultnade, de som blivit till aska, de som ätits upp av rovdjur/fiskar, de som frätts ihjäl av syra – men vars molekyler nu, med en fart som är omätbar, förenar till kroppar igen] till honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de avsomnade.” 

När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp [harpazö, jfr. Filippus] bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” Jesu andra återkomst i skyn och själva uppryckandet av dem som hör honom till, ska tydligen i båda fallen ske blixtsnabbt: ”För som blixten går ut [grek. ekserchetai, sprakande och ögonblicklig] från öster och lyser ända bort i väster, så ska det vara när Människosonen kommer.” (Matt 24:27) Denna passus kan naturligtvis även handla om hastigheten när Jesus längre fram, i sin andra del av återkomsten, stiger ner på Olivberget.  

UT UR EGYPTEN

En annan förebild finner bibelläsaren i Israels barn uttåg ur den egyptiska fångenskapen, som uppenbart skulle komma att inträffa fort och därför gällde hög beredskap, som det lyder i 2 Mos 12:11: ”Så ska det ätas [sista måltiden]: ”Ni ska ha bältet om livet, skor på fötterna och stav i handen. Och ni ska äta det snabbt [hebr. chippazon, med hastighet, av chafaz, (hasta)undan]. Detta är Herrens påsk [döden passerar förbi er i natt medan ni väntar på ordern att lämna].” Guds egendomsfolk fick också hjälp att snabbt komma i väg: ”Faro [12:31-33] kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: ´Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt. Ta med er får och kor också, som ni har sagt, och välsigna även mig när ni drar ut. ´Egyptierna skyndade på [hebr. mahar, hetsad hast] folket för att få dem ut ur landet fort, för de sade: ´Annars dör vi allihop.´” Se hur Jona blev uppspydd på torra land av den stora fisken. 

Frågan kan ställas: Verkar Djävulen för att hindra de troendes himmelsfärd, eller föredrar han i stället att skynda på den, för att bli av med församlingen – och därmed få mer fritt fram för sin ondska? Svaret är inte helt givet. 

Det kristna jordelivet är inte lättvindigt: ”Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och vändas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet [himmelsfärden och evighetsförvandlingen], vår kropps förlossning.” (Rom 8:22-23) De (judar och hedningar) som förr under GF dog och numera de som under NF dött i tron på den kommande Jesus Messias, samt vi som lever i tro på Jesus Messias/Kristus idag, vi framställs som pilgrimer – inte riktigt tillhörande tiden. För vårt rätta hem är evigheten: ”I tron dog alla dessa utan att fått det som utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som säger så visar att de söker ett hemland. Hade de tänkt på ett land som de lämnat, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har berett en stad åt dem [”Jag har hört om en stad ovan molnen”, Segertoner 666:1, smycket bland hemlandssångerna].” (Hebr 11:13-16) 

TILLHÖRIGA HIMLEN

Eller riktat direkt till oss som ännu är i livet här på jorden: ”Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som frälsare. Han ska förvandla vår bräckliga kropp och göra den mer lik hans härlighetskropp, för han har makt att lägga allt under sig.” (Fil 3:20-21) Väl där, i denna gudomliga dimension ”himlen” – ska vi hålla oss nära och följa Lammet Jesus ”vart det [han] än går” (jfr. Upp 14:4), vad han än tar sig för. Hur det blir i den eviga världen, med det himmelska och med det nya Jerusalem på en ny/förnyad jord, kan vi inte i vår mänsklighet förklara och hantera. För, lyssna på 1 Kor 2:9: ”Men som Skriften säger: Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” 

Fast vi är inte utlämnade på vinst och förlust här, med vårt heliga uppdrag, att upplysa om Jesu seger i den onda andevärlden, vara människofiskare och förebilder i gudfruktigt/helgat liv: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag [osynligt och omärkligt utåt; ett inofficiellt verk av Anden]. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det synliga är evigt. (2 Kor 4:16-18)

EVAKUERING

Som Jona med fart blev uppstött på land, utfaren ur den stora fiskens buk: ko!, och som Israels barn blev utskickade och med hast lämnade Egypten: ko! – så blir vi, när tiden är inne – evakuerade med ett ryck: (ko!), till de himmelska regionerna! Som en illustration kan Jesu uppväckelse av den döde Lasarus tas, hur denne levande kom ut ur graven – en handling som inte var givet för omgivningen att tro på i förväg (Joh 11:38-44): ”Jesus blev åter djupt rörd i sitt inre och gick fram till graven [så kan vi föreställa oss att Jesus förhåller sig i sin väntan på att läget ska vara inne för att stiga ner i rymden och hämta sin brud, jfr. Fadern i liknelsen om den förlorade sonen som var ute på vägen och spejade, efter om sonen förhoppningsvis var på väg hem, Luk 15:20]. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: ´Ta bort stenen!´ 

Den dödes syster Marta sade till honom: ´Herre han luktar redan. Det är fjärde dagen [applicerat på oss: se hur de lider under frestelser, kriser och misslyckanden].´Jesus sade till henne: ´Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?´ Då tog de bort stenen och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ´Far, jag prisar dig för att du hör mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger det för folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig.´ När han hade sagt det, ropade han med hög röst [så går ett gudomligt basunljud ut i himlen när det blir dags för Jesu återkomst i skyn]: ´Lasarus, kom ut!´ Då [grek. ekselthen, med ivrigt ryck] kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: ”Gör honom fri och låt honom gå!” 

Bildligt om läget för trons folk idag: Herre, öppna himlen nu och kom hit ner! Se, här är många som är beredda att genom ditt ko! – lösgöras från/ur denna världs problem och bindningar, för att få leva i absolut bekymmerslös och meningsfull tillvaro hos dig för evigt! Med det skrivet, tecknar jag som punkt för detta studium: Amen, kom Herre Jesus! 

#Läsarmejl #Sigvard Svärd #Jesus i GT #Profetior #Undervisning

1 kommentarer

Lars-goran Marklund - 20/12-24 16:57
Man ska inte trotsa ❤️Gud utan läsa bibeln samt öppna hjärtat för Herren. (Ha lust till det goda)då blir man vis om man läser skriften ❤️Guds ord. 💖Jesus Kristus kom till jorden för att ändra tankarna pä människor och 💥👍frälsa dem. Människan klarar inte mycket men för ❤️Gud

Kommentera