Läsarmejl

Jesu stora pre(för)-eviga kallelse: chil/chul – och våra små i jämförelse

Den här artikeln är ett läsarmejl vars åsikter är skribentens egna.

Detta bibelstudium av Sigvard Svärd handlar om Bibelns djup och rikedom, predikans och undervisningens roll, förhållandet mellan tro och vetenskap, Jesu unika kallelse och offer, de olika tjänstegåvorna i församlingen, samt hur Guds kallelse och ledning kan ta sig uttryck i både det stora och det lilla livet. 

PREDIKNINGAR

Att det blir upprepningar vid förkunnelse av Guds ord, är inget märkvärdigt eller att samma bibelord blir läst och belyst flera gånger. Och en förkunnelse av viss talare kan vara snarlik en tidigare. Både Billy Graham och David Wilkerson, hade förresten ett antal predikningar med sig som de använde under sina möteskampanjer. Dessa byttes succesivt ut mot ”färskare” material, fast ämnena i många fall var de samma. 

Det är inget konstigt att predikningar går in och ut i varandra, eller att nästa tar vid där den senaste slutade. Och det går inte att propsa på (önska kan man förstås) att höra ständigt ”nytt”/”nyfunnet” från Bibeln, av en predikant om Gud och hans ord. Det är inte heller lämpligt, att bland pastorer sig emellan, göra talandet till en jakt eller till en ”bibelfisketävling”, där den med flest uppdragna fiskar (antal tolkningar) eller den med mest kilovikt (djupa tolkningar) – avgår med vinsten. 

Mycket i en undervisning behöver tas om. En sanning i Skriften behöver sägas många gånger. En annan är att förkunnelsen kan gå rakt på sak i Ordet, och talet kan vara kort och koncentrerat; utan krusiduller. Men lika väl kan någon bruka formuleringar, bildspråk eller beskrivningar – som stryker utanför det absolut nödvändiga; inlagda för att skapa eftertänksamhet. Kring dessa båda tillvägagångsätt kan åsikter krocka. För hur skulle det vara om en predikant till exempel bara slog fast: Bibeln är Guds ord, skapelsen är gudomlig, Jesus har öppnat pärleporten, tro på Herren, den helige Ande är utgjuten, snart kommer Jesus tillbaka. Amen. Sådant ”slagordsförfarande” leder inte sällan till trötthet och misstro. Om sökandet i Skriften saknas hos en predikant, förloras ett efterlängtat spännings- och glädjemoment. Fast det gäller att en predikant hittar fram till en kärna, både för sin egen del och åt sina lyssnare.   

BIBELN 

För tänk om Bibeln vore så mänskligt upplagd, att den tex. inte hade ”mer” att säga än det som togs in vid första läsningen? Men det är den inte! Ta undervisningen i NT om vad Jesus gjorde och lärde, så är variationen betydande. Och Paulus beskriver sanningen om Jesu död och uppståndelse, om frälsningens under och trons liv, på flera olika sätt – trots att han landar i likartat resultat. Bibeln är mångfaldig i ämnen, och målar det Gud vill ha sagt på ett färgrikt och levande vis – samt lämnar hela tiden utrymme för nya möjligheter att konfliktfritt exponera den heliga verkligheten. Jag menar inte att vi som predikar Herrens ord, ska försöka överträffa varandra i antal utläggningar över samma bibelrum, likt hur somliga skriftlärda i Israel kring Jesu tid – i rivalitet betedde sig. Tänker på Rabbi ben Asaria (en avkomling av prästen/den skriftlärde Esra 500 f.Kr.), om vilken det blev sagt att han över ett och samma tema i toranh/lagen (GT), kunde improvisera fram tre hundra utläggningar (se Daniel Rops: ”Dagligt liv i Palestina på Jesu tid”, förlaget Verbum sid. 197). Egenskryt låg nära. Och det kan alltså också bli så, att en dagens teolog bland oss – liksom aldrig hittar ”svaret”; utan bara fortsätter att ”trampa vatten” i ett bibliskt ämne och aldrig når fram till ett ”avgörande”. Inför dylikt blir tilltron efter hand dränerad, och den tänkta förväntan övergår i illusion.  

STUDERA

Men det är alltså inte heller rådligt att ”predikotävla” i tvärtom ovanstående, att en förkunnelse ska framföras så ”ordlös” som möjligt. Fast ta den kände och erkände rabbinen Hillels poäng. Hans mest berömda ord (han levde rimligtvis fortfarande när Jesus som 12-åring var i Jerusalems tempel och kan ha varit med i templet), riktades till en hedning som ville bli jude. Denne hedning lovade att gå över till judendomen, om han kunde få en tillfredställande sammanfattning av ”lagen och profeterna” (dvs. hela den judiska tron), på så kort tid som Hillel lyckades stå på ett av sina gamla och smärtande ben. En annan rabbi, Schammaj, hade fått samma förslag av hedningen, men Schammaj hade endast hött argt mot honom med en måttstock (med hänvisning till judarnas muntliga halacha, som var den mosaiska lagen detaljerad i mått och vikt, om bla. längden på manteln med sina hörntofsar). 

Rabbi Hillel, däremot tvekade inte ett ögonblick. Han lyfte darrande ena benet och sa: ”Allt som är motbjudande för dig, ska du låta bli att göra mot din nästa. Detta är lagen och profeterna.” Men så gjorde han ändå tillägget: ”Gå nu och studera [toranh/lagen]”, och så släppte han ner benet. (Se Ingemar Glemme och Dorothea Rosenblad: ”Kungar och Fariseer”, Verbum sid. 59-60). Överfört till vårt sammanhang, blir det å ena sidan: Predikan av Guds ord i koncentrerad form, utan att ”skatten” först är inslagen i ett hölje. Men å andra sidan: Undervisning av Guds ord i studieform, dvs. då man först får ta bort ett omslag innan ”gåvan” ligger uppenbar. Den senare modellen kan vara mer teologiskt spännande. För jämför med hur det är att öppna en födelsedagspresent eller en julklapp: Visst förstärker snöret och pappret innehållet.  

I princip kan det sägas att Bibeln ger ett tvåfaldigt budskap; kan till sitt ”väsen” liknas vid en svårtydd ”insida” och en mer lättbegriplig ”utsida”; eller en ”framsida” med stor text och en ”baksida” med finstil text. Det finstilta tar det emot att gå igenom. Bibeln rymmer för det första en skildring av Fader, Son och helig Ande, samt gudomens planer och handlingar. För det andra möter läsaren skapelsen som ett Guds verk, och då främst då människan och Guds mål med henne. 

(Om inget annat anges brukar jag Svenska Folkbibeln 2015 i detta bibelarbete, och alla hakparenteser och understrykningar är mina.)  

TRO OCH VETENSKAP

När vi kommer in på Guds ord/Bibeln och tron på Gud som skapare av världen, då väljer jag att i det här studiet citera från en artikel 20/4 2025 i tidningen Världen idag, av de båda gudstroende forskarna: David Kärrsmyr, filosof och magister i partikelfysik, samt Sebastian Ibstedt, doktor i mikrobiologi, i ämnet tro och vetande i förening. De skriver: ”Allt som har en begynnelse har [också en] orsak. Vidare har vi goda skäl till att tro att universum haft en begynnelse. Alltså behöver universum en orsak och orsaken är rimligen Gud.” Detta kan ju uppfattas, menar jag, som en ”sannolikhetslära”, men är dock inte alls på samma våglängd som den sk. ”vetenskapsnaturalismen” – en ”lära” i vilken endast naturligt, realistiskt och sannolikt erkänns. 

Forskarna Kärrsmyr och Ibstedt fortsätter: ”Till denna övertygelse [tro] förenad med vetenskap hör kända vetenskapsmän som [den brittiske naturvetenskapsmannen] Sir Isaac Newton, [den svenske botanikern] Carl von Linné, [den brittiske fysikern] Michael Faraday, [den brittiske fysikern] James Clerk Maxwell, [den tyskamerikanske matematikern] Albert Einstein, [och den franske matematikern] Blaise Pacal.” Vidare skriver forskarna om tro och vetenskap i förståelse: ”Det finns ett av Gud skapat vakuum i hjärtat hos varje människa som inte kan bli tillfredsställt av något skapat utan bara av Gud Skapare, gjord känd genom Jesus Kristus.” Kärrsmyr och Ibstedt verkar mao. mena att ”vakuumet” är ett vetenskapligt bevis, kanske jämbördigt med känslor som ju får hög evidensnivå i dagens samhälle – där rätt ges åt den som exempelvis känner sig vara någon annan, oberoende biologiskt kön. Angående vakuumet är det för bibelläsaren nära, att tankarna går till Pred 3:11: ”Allt har han [Gud] gjort skönt i sin tid [ingen tid utan något skönt av Gud; således något i varje tid att titta efter]. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan.”   

Men omvänt, dvs. att inte lägga överdrivet engagemang i att söka förena tro och vetenskap, spinner jag vidare med hur teol. professorn Tryggve Mettinger tecknar det i sin bok från 2011 med titeln: ”I begynnelsen – En forskare tolkar Bibelns urberättelser och tar en promenad i astrofysikens (en gren av astronomin) universum” (Bibelakademiförlaget sid. 147): ”Gud är oberoende av tid och rum och är oåtkomlig för vetenskapen.” Således, det går inte från vetenskapligt håll att ringa in Guds verk; att till begriplighet kartlägga och kontrollera det. Guds handlande ligger utanför det inomvärldsliga. 

Men jag tar också in det som lyfts, i en text i deckarförfattaren Samuel Karlssons första bok om den fiktiva ön Mörkö i havet utanför Västervik. Frågan kan i saken ställas: om det är tro på Gud eller otro som talar hos Vimmerbysonen, med bakgrund i en frikyrka, som i sin prosa lagt in detta filosofiska: ”Fören på ekan klöv vågorna som en plog och vattnet slog upp i vita kaskader. Den eviga rytmen. Kasta ut. Samla in. Som vågor mot stranden i aldrig sinande kretslopp. Det eviga havet. Om Gud var död fanns hans minne i vågorna. Som ett andetag av det oförklarliga.” (”Morden på Mörkö”, Lind & Co 2019 sid. 7.) Alltså, i en kontenta: Om Gud vore död – hade han ändå före sin död, skapat havsvågorna. Läge för en tankepaus. 

VÄRDIGHET OCH GÅVOR

I följande bibeltext (Upp 5:1-7) framställs Jesus, för det första som den ende tillräckligt värdig att öppna en stor bokrulle: ”Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både insidan och utsidan [!], förseglad med sju sigill. Och jag såg en väldig ängel som ropade med stark röst: ´Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill?´ Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna bokrullen eller se in i den. Och jag [Johannes] grät bittert över att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den. Men en av de äldste [bland Guds änglar] sade till mig: ´Gråt inte! Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen och dess sju sigill.´ Då såg jag: i mitten mellan tronen och de fyra varelserna [typer av Guds änglar] och de äldste stod ett Lamm, som såg ut att blivit slaktat. Det hade sju horn och sju ögon, som är Guds sju andar [en annan sort av änglar, jfr. Jes 24:23] utsända över hela jorden. Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen.”  

I anslutning till det citerade, skickar jag även med innehållet i Ef 4:7-13, då de båda bibeltexterna har ett nära samband (ett fenomen som inte är svårt att finna i Skriften): ”Men var och en av oss [troende] har fått nåden så som Kristus fördelade gåvan [likt ett paket med flera presenter i, jfr. Andens frukt i Gal 5:22 som är skriven i ental fast visar sig vara i flertal – eller för den skull Gud som en, men som delar sig i Fader, Son och helige Ande]. Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och han gav människorna gåvor. 

Det att han steg upp, vad innebär det om inte att också steg ner till jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar [regioner/dimensioner] för att uppfylla allt. Och han gav några [ur ”gåvopaketet”] till apostlar [grek. apostolus], andra till profeter [profetas], andra till evangelister [evangelistas, a.ö. ”förkunnare”] och andra till herdar [poimenas] och lärare [didaskalus], för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp [församlingen] tills vi alla [troende/heliga] når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man [grundad människa] med en mognad som motsvarar Kristi fullhet.” Till dessa fem ”tjänstegåvor” kan läggas andra Guds utväljelser, som äldste (grek. presbyteros: Apg 11:30), föreståndare/församlingsledare (episkopos: Fil 1:1), församlingstjänare/medhjälpare (diakonois: Apg 19:22, Fil 1:1), och styresmän (kybernesis: 1 Kor 12:28). 

SKILLNADER I ÖVERSÄTTNINGAR 

 Antingen är dessa ”tillagda” tjänster specifika, eller så går de in i någon av de fem ”tjänstegåvorna” och breddar dem, eller så handlar det om vissa skillnader i översättningar från bibelgrekiskan till svenska. Ett exempel på problem i sammanhanget – är hur de sju mottagarna till församlingsbreven ska tolkas i Upp kap. 2-3? I den grekiska grundtexten står det angeloi (”sändebud”) om var och en av dem. Då det är samma ord som för ängel, kan det snurra till sig; men här betyder det med största sannolikhet: ”sändebuden” från Gud till församlingarna, dvs. föreståndare/episkopos; lat. pastorer). Samtidigt får man, om tjänsterna, avhålla sig från att slå fast något med emfas, då de skilda tjänsterna ”hittar” varandra i en och samma person. För iaktta hur det exempelvis är skrivet i 2 Tim 1:1: ”Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, sänd till att förkunna löftet om liv i Kristus Jesus.” Och vidare i vers 11, där Paulus framhåller sig i tjänst inom tre områden: ”Detta är jag satt till att tjäna som förkunnare, apostel och lärare.” Samt även 2 Petr 1:1: ”Från Simeon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel.” När Paulus i Apg 20:28 kallar till sig Efesosförsamlingens äldste [presbyterus], säger han till dem: ”Ge akt på er själva och hela den hjord [poimnio] där den helige ande har satt er som ledare [episkopos, a.ö. ”tillsynare”], till att vara herdar [poimainein, a.ö. ”att vakta”] för Guds församling [ekklesian] som han har köpt med sitt eget blod.” En kontenta kan vara, att en äldste i en Guds församling, är en herde som vakar över hela hjorden mot dess olika fiender. Oavsett om de kommer utifrån världen eller uppträder inifrån församlingen, tom. när de kommer ur den egna äldstekåren/herdeskapet.  

BOKRULLEN OCH GÅVORNA

Vad handlar den stora bokrullen om, som gör den så viktig att endast en enda i hela den gudomliga tillvaron: ”i himlen eller på jorden eller under jorden”, är värdig – har absolut rätt förutsättningar att öppna den? Jo, i det 6:e, 7:e och 8:e kapitlet i Uppenbarelseboken, blir det presenterat, att när Sonen/Jesus bryter de sju sigillen – då visar det sig att den stora bokrullen handlar om den yttersta tiden (grek. eskatologin), och ”gömmer” på både Guds verk i form av domar och välsignelser i/för denna tid. Explicit uttryckt just i texten, rör det sig om fyra ”överjordiska” hästar, 144 000 av Israels tolv stammar, en stor vitklädd oräknelig skara inför tronen, samt utdelandet av fem ”änglabasuner”. Till sakens natur hör också, att det är i den sista tiden som Jesu egen återkomst i sin – dubbelfacetterade tilldragelse ska ske.  

Och vilken betydelse har ”tjänstegåvorna”, eftersom det lades sådan vikt vid dem, att Jesus i Anden (1 Petr 3:18-20) på sin uppståndelseväg från de döda till himlen, tog sig kraft och släppte loss vishet till att ordna med dem? Det kan förstås ha skett vid andra ”uppstiganden” Jesus gjorde, som exempelvis den i/med kroppen under ”förhärligandet”, då innan han lät sig röras vid efter uppståndelsen (Joh 20:17-29). Alternativt inträffade det då han med kroppen företog sig sin himmelsfärd (Apg 1:9-11). Men oavsett när det skedde, synes det inte ha varit kämpigt och tungt, utan Jesus gör sin/sina luftfärder i glädje. Psalmisten markerar, möjligen i en sammanslagning av dessa tre – tydligt åtskilda uppstigningar – med orden (47:6): ”Gud har farit upp under jubel, Herren under [ängla]basuners ljud.” Gåvan/tjänsterna: skulle bli/vara ett skydd, ett stöd – stå för vägledning bort från andlig förslappning och vilsenhet inom församlingen/kristenheten. Som det, med dessas tro, närhet och engagemang, konstateras i vers 14 (Ef 4): ”Då är vi inte längre barn som kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran, när människorna [både direkt otroende, troende men i liberalteologiskt tvivel om Bibeln, ”överandliga”, samt diskussionslystna] spelar sitt falska spel och listigt förleder till villfarelser.”  

”EVIGHETSFÖDELSEN”

I förra bibelstudiet, steg vi djupt ner i (lat.) pre(för)-evigheten – ända ner så långt Bibeln tar oss (Ord 8:22-32) Där nere, i evighetens ”bottenskikt” om man säger så, gjorde vi ett möte med Sonen/Jesus som reshith-derek, dvs. ”begynnelsen av Guds väg”. Och det heter följdriktigt i Upp 22:16: ”Jag [Jesus] är Davids rotskott och ättling [trons historik här är i det inledande endast ner till 1000 år f.Kr., men vi når radikalt djupare ner i nästa passus], den klara morgonstjärnan [mao. från pre(för)-evighetens ”morgon”].” De handlar om själva ur-uppstarten. 

En undran kan då inställa sig, vad om Sonen/Jesus i detta heliga perspektiv, ska anses främst som svar på: Antingen Ord 8:22, 27, 30: ”Herren hade mig vid begynnelsen av sin väg, före sina gärningar i urtiden…När han beredde himlen var jag där…då var jag verksam vid hans sida”? Eller är det verserna 24-25, som tecknar följande: ”Innan djupen blev till föddes jag, innan källorna flödade av vatten. Innan bergen grundades, innan höjderna fanns föddes jag”? Så låt oss fortsätta att en stund till, röra oss nere i Bibelns ”fördolda” djup – om gudomlighetens avsikter och förutsägelser.   

Sonen/”Visheten”/”begynnelsen”/Faderns ”väg, alltså reshith-derek, är ett gemensamt pre(för)-evigt förhållande. Att ge sig på att försöka sära här i hebreiskan är inget måste för tron. Risken för teologisk oreda kan bli resultatet. Men det är när frågan kommer in på – vad som kan betecknas som en ”evighetsfödelse”, det vill haka upp sig. För hur ska Sonen/Jesus kunna presenteras med att vara född i himlen, och samtidigt fastställas som av evighet: alltid existerat; ej född en gång innan den jordiska födelsen? Lyssna till hur distinkt det bibliska svaret lyder i Hebr 13:8: ”Jesus Kristus är densamme [ända från pre(för)-evigheten] i går [under GF:s tid] och idag [NF:s tid] och i evighet [lat. post(efter)-evigheten].” 

Det hebreiska grundtextordet för ”föddes” här i Ord 8, är chil alternativt chul, och skiljer sig från ordet för att föda barn som är jalad. Ordet chil/chul, kan ses som två trådar tvinnade till ett starkt rep, vilket ger betydelsen ”frambringa” [som verkar indikera både ansträngning och lätthet]. Det är naturligt att tänka in Andens smörjelse i händelsen. Och Anden var ju sedan, vid Sonens jordiska födelse högst medverkande, som det blev sagt av en gudasänd ängel till Maria (Luk 1:35): ”Den helige Ande ska komma över dig.” För se, att förutom ”frambringa”, kan chil/chul även översättas med ”komma till liv”: först kort motstånd, men sedan bara händer samma förlopp, som i Jes 66:7-8 (en anspelning på Israel i flertydigt måtto): ”Innan Sion har känt några värkar föder hon, innan hon [rent av här] känt någon vånda har hon fött en son. Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande? Kan ett land komma till liv (min kursv.) på en enda dag, eller ett folk födas [jalad] på ett ögonblick, eftersom Sion föder [jalad] sina barn redan när värkarna börjar?” 

FLERA AKTER

Den äldste delen i ärendet, går tillbaka till judarnas fångenskap i Egypten, där de egyptiska barnmorskorna svarade upp på Faraos kritik av att det judiska barnantalet inte gick ner – trots hans klara order om att de skulle dödas vid förlossningarna (2 Mos 1:19) – med (1): ”Hebreiska kvinnor är inte [trots hur de lider under plågor och tvångsarbete] som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.” 

Men i denna sak finns det fler faktum, mer än de hebreiska kvinnornas hastiga sätt att föda, beträffande att ”komma till liv” på ett ögonblick. Se exempelvis folket Israels (Sions/Judafolkets) ögonblickliga tillblivelse, efter att Jakob hade kämpat med Gud/ängeln/mannen och vunnit, även om han i fortsättningen fick leva med en skadad höftled och gå haltande (1 Mos 32:28): ”Han [Gud] sade (2): ´Du ska inte längre heta Jakob utan Israel [därmed var det klart], för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.´” I Hos 12:3-4 uttrycker profeten Hosea vad som utspelades: ”I moderlivet grep han sin [tvilling]bror i hälen [och kämpade sig ut samtidigt med honom, se 1 Mos 25:21-26], i sin mannakraft kämpade han med Gud. Ja, han kämpade med ängeln och vann seger, [fast] han grät och bad om nåd.” Det hastiga och ”smorda” föregicks av kamp och gråt. 

Eller (3) jämför med Israels barns snabba uttåg ur Egypten (2 Mos 12:31-42: ”Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: ´Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst [hebr. oth] som ni sagt. Ta med era får och kor också, som ni har sagt, och välsigna även mig [kanske önskan utifrån att han släppte dem] när ni drar ut.´ Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sade: ´Annars dör vi allihop.´ Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu har blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt föremål av silver och guld och även kläder från egyptierna. 

Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna så att de gav dem vad de begärde. Så tog de byte från egyptierna. Israels barn bröt upp och drog från Ramses till Suckot, omkring 600 000 man till fots förutom barn [och kvinnor]. En stor blandad folkhop [icke-israeliter som passade på att fly med] drog upp med dem [kan sammanlagt ha handlat om 3 000 000], och dessutom en mycket stor hjord av får och kor. Av degen som de fick med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. Den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig. Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. Just den dag (!) då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. En vakandes natt var det för Herren när han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt ska alla Israels barn vaka, släkte efter släkte.”  

UPPVÄCKT FRÅN DE DÖDA

En fjärde (4) akt, i fråga om att ”komma till liv” på ett ögonblick, är händelsen när judafolket åter blev en nation efter förskingringen ut över världen från Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. räknat; pogromerna som följde i Europa och med 2:a världskrigets fasor medtagna. Detta ögonblick skedde nämligen i landet Israel, den 14 maj 1948 klockan fyra (!) på eftermiddagen. 

När ”komma till liv” analyseras, går det inte att med bevarat ansikte inför Ordet, gå förbi Jesu uppståndelse från de döda. Så (5), som en femte akt (minns Petrus predikan på första pingstdagen, Apg 2:22-36): ”Israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blev erkänd av Gud [något neddämpat uttryckt om Sonen] inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, som ni själva vet. Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa [romarna] spikade ni upp honom och dödade honom. Men Gud har uppväckt honom [låtit honom ”komma till liv”] och löst honom från dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom. 

David säger om honom [profetiskt 1000 år innan]: Jag har alltid Herren [Fadern] för ögonen. Han är vid min högra sida för att jag inte ska vackla. Därför gläds mitt hjärta och jublar min tunga. Även min kropp får vila i trygghet [i graven] att du inte lämnar min själ åt dödsriket [bort från Abrahams ”sida”, jfr Luk 16:19-31] eller låter din Helige se förgängelsen [döden]. Du har visat mig livets vägar [ända från reshith-derek i pre(för)-evigheten], du ska mätta mig med glädje inför ditt ansikte [i det ”kommande” eviga]. Bröder, jag kan öppet säga er att vår stamfar David är både död och begraven. Men han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta en av hans ättlingar [Jesus i sin judiska stamtavla] på hans tron. 

I förväg såg han Messias uppståndelse och sade: Han ska inte lämnas åt dödsriket, och hans kropp ska inte se förgängelsen. Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen [allmänt känt] till det. Han har blivit upphöjd till Guds högra sida och fått den utlovade helige Ande av Fadern [med syftet att ge den helige Ande vidare till trons folk som ”Hjälparen”, jfr tex. Joh kap. 14-16, Rom kap. 8, 1 Kor kap. 12], och han har utgjutit det som ni ser och hör. David har ju inte stigit upp till himlen, men han säger: Herren [Fadern] sade till min Herre [Sonen]: Sätt dig på min högra sida till jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter. Därför kan hela Israels folk veta säkert att den Jesus som ni [med romersk hjälp] korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.” 

Betrakta som en sjätte (6) akt: församlingens dramatiska ”födelse” på första pingstdagen (Apg kap. 2), hur otroligt fort den manifesterades. Och som en sjunde handling (7): Jesu andra tillkommelse; hur blixtrande ögonblicklig den kommer att ske (Matt 24:27, 1 Tess 4:15-17, Sak 14:3-5). 

FLER BETYDELSER

Åter till betydelsen av chil/chul: För märkvärdigt nog, kan det också återges som ”ångest”, som i Ps 55:5 där grundtextordet är tecknat: ”Mitt hjärta grips av ångest i mitt inre, dödens fasor faller över mig.” Den som inte utifrån detta profetiska bibelrum i GT kopplar till Sonen/Jesus i NT, har en del att göra åt sin tro och bibelsyn. Lyssna till Luk 22:39-44 om Jesus i Getsemane: ”Sedan gick Jesus ut till Olivberget som han brukade, och hans lärjungar följde honom. När han kom till platsen, sade han till dem: ´Be att ni inte kommer i frestelse.´ Och han drog sig undan från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad: ´Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din.´ Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på jorden.” 

Och som en betydelse av chil/chul i GT, hör också ordet ”genomborra”, vilket återfinns i Job 26:13: ”Han andas och himlen är klar. Hans hand genomborrar den snabba ormen.” För den bibeltroende är det inte avlägset att [profetiskt] i texten se en illustration av korsfästelsen i NT på Golgata kulle. Jesu fötter och händer är genomborrade av spikar. Och ännu andas han och himlen är klar. Men så i ett nu förändras allt (Luk 23:44-46): ”Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom ett mörker över hela landet som varade [i tre timmar] fram till nionde timmen. Solen förmörkades, och förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: ´Far, i dina händer överlämnar jag min ande.´ När han hade sagt detta, gav han upp andan.” 

Den senare delen i Job 26:13: ”hans hand genomborrar den snabba ormen”, hänför knappast till profetian från 1 Mos 3:15, om vad Sonen/Jesus skulle göra med Ormen (även om chil/chul är underlag): ”Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga [spika/genomborra] honom i hälen.” Nej, här förflyttas vi till Jesus och hans ”muns svärd” (Upp 19:11-15): ”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom hans själv, och han var klädd i en mantel som doppats i blod, och hans namn är Guds ord. De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt rent linne. Ur hans mun kom ett svärd”. 

DANSA OCH GRÖNSKA

Men chil/chul kan även presenteras med att ”komma ut till dans”, som i Dom 21:21: ”När ni får se Shilos döttrar komma ut för sina danser ska ni [män av Israel] komma fram ur vingårdarna [och ta er var sin hustru]”. Här ges en blandning av oro och glädje. Ett mellanläge för två parter. Danser kan vara sorgset frågande men också livligt glädjefulla. Att gifta sig kan vara början till mycket nöd, men även början till det mest lustfyllda. Sådan var situationen för Sonen/Jesus [i bildlig bemärkelse]: han hade många frågor om första delen av ”sin väg”, men [i förlitan på Fadern] såg fram emot att det skulle sluta väl.  

Och ordet ”frambringa” drar faktiskt mot en betoning på ”grönska”, och då först med att det föregåtts av de två momenten: kamp och seger. Om vi reflekterar över tex. våren, så har ju den de tre delarna: ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” (dikt av Karin Boye), men när det väl har brustit färdigt och våren skimrar, är den underbar att springa och hoppa i. Så var det för Sonen/Jesus [se bilden av våren som en liknelse]: (1) fruktansvärd ångest, hån, korsfästelse och död, men (2) mitt under det som såg ut som förlust: seger över Satan och synden, och (3) därpå ”dansen” med uppståndelse från de döda, utsändandet av lärjungarna, himmelsfärden och inrättandet på tronen vid Faderns högra sida (Hebr 1:1-3). 

Facit lyder (Jes 53:10-12): ”Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du [Fader] gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge [i fortsatt evighet], och Herrens vilja ska framgång genom hans hand. Genom den möda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och han bär deras skulder. Därför ska jag ge honom de många som hans del, och de starka [de onda andemakterna, jfr. Matt 12:28-29] ska han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och räknades bland förbrytare, han som bar de mångas synd och gick in i överträdarnas ställe.”   

DEN ENFÖDDE

För min del väljer jag teologiskt i ärendet Ord 8, att ändå tolka Sonens ”födelse”: chil/chul som en första händelse, före aktiviteterna vid Faderns sida. Men det flyter så ihop i den hebreiska grundtexten, att det är både omöjligt och onödigt försöka driva fram en knivskarp separation. Dock, en respektfull fördjupning är inte av ondo. Jag grunnar också på hur uttrycket ”enfödd” om Sonen/Jesus ska bedömas i sammanhanget, vilket återfinns på dessa fyra ställen hos evangelisten/aposteln Johannes: ”Och [1] Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde [grek. monogene] har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning.” (Joh 1:14) Vers 18: ”Ingen [2] har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.” Vidare 3:16: ”Så [3] älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” Slutligen 1 Joh 4:9: ”Så [4] uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom.” 

Utifrån det orimliga att Sonen/Jesus var född (jabal) i pre(för)-evigheten, men däremot ”frambringad” (chil/chul) – då bör detta att han kallas för den ”enfödde”, helt ha med hans jordiska födelse i Betlehem att göra. Däremot är det utan tvekan intressant att iaktta, att det i Joh 1:14 och 18, skrivs med stor begynnelsebokstav: ”Enfödde”. Det kan troligtvis hänföras till att Jesus är en del av Gud som En; den Ende, och handla om Sonens/Jesu kallelse – som han ju är obestridligen ensam om: han är den ”Enkallade”. 

KALLELSENS ART

Så snart vi kommer in på den art av kallelse Sonen/Jesus fick inom gudomligheten, hör det till att ta med det som i allt kännetecknar Fadern: ”Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse.” (Rom 11:29). Om detta löfte/ statment/dekret gäller för utväljelsen av judafolket, som det främst hänvisas till i versen, fast att uttalandet även berör ”tjänstegåvor”/ledarfunktioner till församlingen – då kan vi vara helt förvissade om det innefattar Sonen/Jesus. Inget/ingen kan vara viktigare. Han är fullbordaren av Guds ”väg”/plan/vilja, och vi gör väl i om vi låter honom ”borda” våra liv. 

Det bör stå oemotsagt, att Sonen/Jesus för det första (1) har fått den högsta himmelsburna kallelsen som givits (inom parentes, så verkar inte änglar bli ”personligt” kallade innan det sänds ut/i väg, se Hebr 1:14, 2:5, Upp 14:6). Ja, kallelsens art är unik med sina två diametrala dimensioner: (A) evigheten, himlen, änglarna i ett knippe. (B) Tiden, jorden och mänskligheten i ett annat knippe. Hör Hebr 1:1-3: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom som han har insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan har fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.” 

Denna gigantiska kallelse är för det andra (2), till sin yttersta gräns prövad av honom – med fullkomlig värdighet som resultat. Se tex. Sonen/Jesu seger över Djävulens frestelser i öknen, Luk 4-12; här v. 13-15: ”När djävulen hade frestat honom på alla sätt [med egen förlust som följd varje gång], lämnade han honom för en tid”, tystad som han var av Jesu sanna hänvisningar till Guds ord, till skillnad från djävulens falska hänvisningar. I Matt 4:11, markeras som en bekräftelse på Jesus seger: ”…och änglar kom fram och betjänade honom”. Och därpå, som ett ytterligare vittnesbörd om att Jesus vunnit – likt upplevelsen av ett trampolinhopp eller en stormvind i ryggen, hände nämligen följande (Luk 4:14-15): ”I Andens kraft [smörjelse] återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området. Han undervisade i deras [judarnas] synagogor och fick lovord av alla [på samma vis som då han vid 12 års ålder, svarat på frågor i templet av den teologiska ”eliten”]. 

Jesu gudomliga kallelse är för det tredje (3) oåtkomlig för någon människa att djupast sett komma åt att förstå och redogöra för, då det ju är skrivet: ”I honom bor gudomens hela fullhet [a.ö. ”komplett”] i kroppslig gestalt [fortskridande i himlen (förutom i den tidigare pre(för)-evigheten, då en kropp ännu inte var beredd åt honom – fast fortsatt fullhet i anden förstås)], och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla härskare och makter.” (Kol 2:9) Hör om Jesu jordiska kropp i Hebr 10.5: ”Därför säger Kristus när han träder [trädde] in i världen: Offer och gåvor ville du [Fader] inte ha, men du har berett mig en [mänsklig] kropp [som försoningsoffer]. Men den kroppen bär han inte i himlen, även om han vid särskilt tillfälle här på jorden, blir vid en syn in i himlen benämnd som Människosonen av martyren Stefanus (Apg 7:56). Nej ”utgivandekroppen” han hade här i tiden – är återförvandlad (jfr Joh 7:39, 20:17, Luk 24:36-43), som en effekt av förhärligandet. 

ENDAST TILL SONEN

Och kallelsen är för det fjärde (4), oåterkalleligt given till Sonen/Jesus, då ingen annan i den himmelska tillvaron kunde utföra uppdraget, som det heter i Hebr 1:4-7: ”Sonen är så mycket större än änglarna som namnet han har ärvt [Jesus Messias/Kristus] är högre än deras. Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har fött [grek. gegenneka, och det hänvisas till Jesu uppståndelse från de döda, Apg 13:33] dig idag? Eller: Jag ska vara hans Far och han ska vara min Son? Men när [Fadern] låter den Förstfödde [grek. prototokon, alltså den pre(för)-evigt utsedde/avskilde] träda in i världen [födas hit av den helige Ande genom Maria], säger han [Fadern]: Alla Guds [mina] änglar ska tillbe honom.” 

Det klargörs om några steg Sonen/Jesus tar: A) Inträdet i kallelsen-utträdet ur himlen, B) Utträdet i världen-inträdet på jorden, C) Utträdet ur världen-inträdet i himlen. Det profetiska Ordet berättar i helighet om Sonen/Jesu mäktiga kallelse, chil/chul, för tjänst i tiden/på jorden/för mänskligheten. Och i detta blir alltså fyra händelser/profetiska uppfyllelser avtäckta: (A) Jesu kamp i Getsemane, (B) hans seger på korset över Djävulen, (C) hans uppståndelse från de döda – samt (D) hur han efter lidandet och döden, ”grönskar”/”dansar” (jämför här med Luk 7:32, där det uttrycks hu himlen spelade glädjeflöjt för folket, men ändå dansade de inte). Här får vi troende idag, också tänka efter hur det är med glädjen i/över vår frälsning och Frälsaren. 

Men Sonens/Jesu kallelse ligger också i sak; beskaffenhet – för det femte (5), som prototyp till grund för gudomliga utväljelser av människor (jfr 1 Petr 2:21): ”…för att ni ska följa i hans fotspår” (Guds ukorelser har likheter). Men med det sagt, är skillnaden himmelsvid mellan hur Jesus blev ”frambringad”/”kommen till liv”/”framställd” och hur vi människor erfar en Guds kallelse, som det låter i 1 Petr 1:18-21: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist [märk den stora differensen i kallelse]. Han var utsedd redan före världens skapelse men har nu i dessa tider uppenbarats för er skull. Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och gett honom härlighet, så att er tro och ert hopp står till Gud.” 

”UTVALD OCH DYRBAR”

Alltså, Sonen/Jesus kunde inte ha blivit född i himlen av/genom Fadern och Anden, likt hur man kan reflektera kring en mänsklig födelseakt. Utan det är ordet ”frambringa” som är lösningen. Det tar oss till hans kallelse i pre(för)-evigheten, som han där och då radikalt sa frivilligt ja till. Ja, det var ja till allt vad Fadern än frågade/bad honom om. Som Fadern inte ångrade sin kallelse till Sonen, ångrade inte Sonen sitt ja till Fadern. 

Sonen/Jesus blev Faderns ”väg”, reshith-derek – ja, Faderns ansikte om man säger så. Hör från Joh 14:8-10: ”Filippus sade [till Jesus]: ´Herre, visa oss Fadern så räcker det för oss.´ Jesus svarade: ´Så länge har jag varit hos er [tre och ett halvt år], och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk.” Sonen återspeglade Fadern, men drog inga egenriktade växlar på det, utan bekände sig till honom genom lydnad och underordning. Som Paulus under Andens inflytande låter det bli skrivet i Fil 2:6-8: ”Han [Sonen/Jesus] var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig till döden – döden på korset.”

Frambringad, utvald, förberedd, framställd, är säkra ord/begrepp som fångar upp den pre(för)-eviga ”begynnelsen”/”vägen” – avsiktsförklaringen. I 1 Petr 2:4 lyder det om Jesus: ”…utvald och dyrbar inför Gud”, och i Upp 13:8 är texten: ”[han är] slaktad från världens begynnelse”. Frambringad, utvald, utsedd, förberedd, framställd – är träffande ord/begrepp som stegar upp den pre(för)-eviga ”begynnelsen”/”början”/”Faderns ”väg”.   

Men för det fjärde (4, se sid. 11), så pekas även Jesu ”framgång” ut i Skriften, se tex. Jes 53:10-16: ”Det var Herrens [Faderns] vilja att slå honom och låta honom lida. När du [Gud] gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge [fortsatt i evighet], och Herrens vilja ska ha framgång genom hans [Sonens/Jesu] hand. Genom den möda hans själ har utstått får han se och blir tillfreds. Genom sin kunskap [chil/chul, kallelsens elixir – härligheten och kraften i själva utvaldheten] förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga och han bär deras skulder. 

Därför ska jag [Gud] ge honom de många [hit vill jag gärna räkna mig] som hans del, och de starka [den onda andevärlden, jfr. Matt 12:28-29] ska han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och räknades bland förbrytare [gisslandet/korsfästelsen], han som bar mångas synd och gick in i överträdares [då i GF de som överträtt toranh och inte satt tro till honom som Guds son (Messias), och vi i NF som gjort avsteg från Bibeln och inte erkänt Jesus som världens frälsare] ställe.” 

SVAG JÄMRÖRELSE

Visserligen som en svag jämförelse [illustration], vid fokus på Sonen/Jesus och hans ”framstigande” i den himmelska världen med änglar vid sin sida – men dock, som det är tecknat i Apg 2:14: ”Då steg Petrus fram [i sin tur med Guds son som förlaga från pre(för)-evigheten; originalet och lyser alltid mer än liknelsen/än det ikoniska] tillsammans med de elva, höjde sin röst och talade till dem: ”Judiska män och Jerusalems alla invånare! Detta ska ni veta, lyssna till mina ord…´” Som Petrus här, i den helige Ande, med Jesus som förebild – har vi, de olika ”tjänstegåvorna” (alla sorters bibliskt utvalda tjänare/ledare) bland oss: ansvar att stiga fram i gapet framför ”de heliga” – i andligt försvar och i andlig strid. Bara vi kommer ihåg, att Jesu kallelse skrivs med STORA bokstäver och våra skrivs med små. Jesus steg fram ”stort”, vi stiger fram ”smått”. 

Det vi får tänka på är alltså, att Sonen/Jesus inte bara såg framför sig i sin föruttillvaro, att han var ett ”lamm” som skulle slaktas en gång långt fram för att sona den kommande mänsklighetens synd mot Gud, hans vilja och ”väg”. Han upplevde sannolikt korsfästelsen i förväg i sin ande; i sin pre(för)eviga existens. Kostnaden för att säga ja till Faderns härligaste, heligaste, högsta och ”värsta” kallelse, betalades sannolikt i hans andes väsen, innan den kom till synes på jorden: i envigen här mot Satan, som missförstådd och föraktad – bla. kallad ”besatt av demoner”, Mark 3:22, samt i den ohyggliga kampen i Getsemane och den fruktansvärda korsfästelsen i praktik förverkligad. 

BIBELSTÄLLEN

Ta in följande bibelställen, där det inte i varje passus är så självklart att fastställa vid vilken tidpunkt de texter innehållande händelser inträffade: ”Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet.” (Hebr 12:2-3) ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en för vilken man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom.” (Jes 53:3) 

Eller (Upp 5:7-10): ”Under sin tid här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och vädjade till den [Fadern] som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. Trots att han var son fick han lära sig lyda genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad [tillbaka i himlen] blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom, av Gud kallad överstepräst på samma sätt som Melkisedek.”  

Melkisedek bar ut bröd och vin till Abraham och hans 318 mannar (just det antal gånger det synes stå om Jesu återkomst i Bibeln), som en förebild på hur Sonen/Jesus ”bar ut” sin kropp och sitt blod inför Fadern – och i följdverkan till hela världen. Symboliskt bar hans själv sitt kors genom Jerusalems gator (Joh 19:7) Och ingen tog Jesu liv, men han tog inte heller sitt eget liv som ett ”självmord”. Utan han ”kallelsedog” i en överlåtelse: ”Far, i dina händer överlämnar jag min ande”. 

I vetskap om att han var Faderns ”enda väg” gav han sitt liv, vilket blir uttryckt i Matt 27:50-53 med kraftig effekt: ”Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. Jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades och många avlidna heliga fick liv i sina kroppar [men blev i gravarna]. Efter hans uppståndelse kom de ut ur gravarna och visade sig för många.” 

UTSEDD FÖR ATT   

Uppdragen för Jesus kan, i sina högsta grader ha varit tre, och utväljelsen och förberedelsen i himlen skedde därefter. Mitt försök att tränga in i detta, handlar inte om våld på texten, utan mer som att strömma med i en älvs flöden. För övrigt ska ju allt jag och andra skriver/predikar, prövas likt hur man prövar profetiskt tal, framfört genom nådegåvan att profetera (jfr. 1 Kor 13:9-10, 12, 14:29). Men det går att något spekulera och föreställa sig, men bara under förutsättning att det är i linje/i takt med biblisk text. Det man menar kan vara underliggande eller underförstått, måste stämma med Bibelns intentioner; alltså inte går emot Skriftens anda/kultur. 

Apokryfiskt material blir inte endast dunkel historik, utan drar även som ”tillägg” – åt annan håll än Bibelns. Att tänka, ”fantisera” och skriva i romanform, kring händelser och undervisning i Guds ord, är inte detsamma som liberalteologi eller lek. Men att tex. lägga in egenvald gåtfullhet och mysticism, är förvirrande och förvillande. I det jag hittills skrivit eller nu i följande, grubblar jag mig alltså inte bort från Skriften. 

En första (1) högklassisk uppgift för Sonen/Jesus kan ha handlat om att i himlen någonstans (jfr Jes 14:12-15, Hes 28:13-17), besegra ”den strålande ängeln”/”gryningens son”, som i högmod gjort uppror mot sin Skapare. Med att genom denna vinst, rädda så många som möjligt av Guds ofantliga mängd änglar. Trots att en tredjedel av det ursprungliga antalet änglar faktiskt lät sig förföras av ”Lucifer”, som det heter (Upp 12:4): ”Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av himlens stjärnor, och han [Herren] kastade ner dem på jorden”), är mängden som räddades ändå så överväldigande stor, att det står skrivet (Upp 5:11): ”Och jag [Johannes] såg, och jag hörde rösten av änglar runt tronen och varelserna och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen [multiplicerat blir summan: en biljon eller tusen miljarder]”. 

Yttringen att besegra ”den fallne ängeln”, kan alltså har lagts på Sonen/Jesus, vilket innebar för honom – att kasta ut och kasta ner Draken från hans himmelska ställning. Först kasta ut honom i ”himlarymderna” (Ef 2:2, 6.12-12), och sedan i steg två: kasta ner honom till den nyss skapade jorden med dess himlarymd enligt: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). Det här ”kastandet” kan ha varit ett första högst avgörande uppdrag för Sonen/Jesus. En andra högtstående uppgift, kan ha inneburit att vara Ordet som skulle uttalas vid denna aktuella skapelse.  

JOHN MILTON

Fast Bibeln inte beskriver något dylikt, om att Sonen/Jesus hade en roll i detta ”ut- och nerkastande”, men det föreställer sig ändå John Milton statusen i sitt världsberömda diktverk från 1600-talet: ”Det förlorade Paradiset och det återvunna Paradiset”, då han får till det (sid. 188 i mitt exemplar, förlaget Edquist & Berglund, 1862): När han ensam slagit Fienden, [han] Messias sände sin triumpvagn om [jfr. profeten Elias himmelsfärd i en vagn av eld, 2 Kon 2:11], Och alla Helige [änglar], som tysta stått. Bevittnade hans almagts verk. Gå fram Mot honom segerrik, Son, Arvinge, Herre, den all magt har fått, Bäst värd att herrska. I triumph han red Igenom himlens midt till gårdarne Och templet, der hans Fader på sin thron Satt högt. Med ära togs han emot. Och sitter nu på sällhets högra hand. (Min kursv.)

I Bibelns sanning (Upp 12:7-9) är dramatiken framställd på följande vis (men Sonen/Jesus nämns inte): ”Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar [inte orimligt att överängeln Mikael hade ansvar för en härskara av änglar] stred mot draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.” 

EÖLDRÖD DRAKE 

Eller som det sägs i några av verserna innan (3-4): ”Och ett annat tecken visade sig i himlen, och se: en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden. Hans stjärt [förut citerat] svepte med sig en tredjedel av himlens stjärnor [änglar som föll i synd], och han kastade ner dem på jorden.” Observera hur Djävulens sinne är, och hur han förhåller sig i den tid [eskatologin] han har till sitt förfogande (Upp 12:12): ”Men jubla ni himlar och ni som bor i dem [ni Guds änglar och ni för evigt frälsta ”människor”/ni ”heliga”: för ni har blivit av med Draken]! Men ve dig du jord och du hav, för djävulen har kommit ner i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.” 

Man kan mer än ana, att detta nedkastande av den Onde, inte gick spårlöst förbi i Guds skapelseskeende (1 Mos 1:1), vilket den Onde tog sig för att försöka förstöra/fördärva. Så redan den andra versen lyder inledningsvis (2a), som jag alltså tolkar det: ”Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet.” Men Herren Gud svarade upp på attacken, genom att låta Anden verka i ett förvandlande syfte av det som Satan hade ställt till med (2b): ”Och Guds Ande svävade [a.ö. ”ruvade”] över vattnet.” Därpå handlar gudomen i ett förnyelseverk genom Sonen: ”Gud sade: ´Varde ljus!” Så kan en avfällings ”ödemark”, tomhet, mörker, synd och djup synd; ”fördärvets grop” – bli förvandlat i en Guds förnyelse, därigenom att Anden först gör sitt ruvande verk över den avfällige – innan den direkta återfrälsningen/återupprättelsen inträffar. Precis denna process känner jag igen från min egen femåriga avfällighet och återkomst till Gud och tron.

Men Djävulen (vilket vi underliggande kan förstå) var ju kvar i faggorna, som utkastad ur himlen och nedkastad till det ”jordiska”. Så snart Gud hade gått vidare i förnyelseverket med jorden, ordnat med skapelsen av Adam och Eva, samt Eden och dess lustgård – såg Satan till att vara på plats i skepnad av en [upprättslingrande] orm, och vi vet sedan genom Bibeln historien, med början vid det förbjudna trädet och dess frukt (1 Mos kap. 3). Och det tog inte slut med det. Gud fick som fortsätta att lite stå tillbaka för Åklagarens (annat namn på den fallne änglafursten i himlen) fortlöpande aktiviteter (via rätt att lägga sig i och att fresta). Därför var inte Gamla förbundet, med exempelvis uppenbarelsetältet, förbundsarken, nådastolen och småningom templet och med dess tjänsteutövningar i Jerusalem – fullkomliga i sitt avbildande av det himmelska, utan behövde pågående renas.  

DEL TRE

Den tredje (3) delen av Sonens/Jesu särskilt viktiga uppdrag, kan ha gällt att genom synd-renings-segern på korset för mänskligheten – också rena det område i det himmelska (möjligen även det till himlen ”uppryckta” men ”befläckade” Paradiset/lustgården), som Satan/Ormen orenat – med sin och det första människoparets synd. Hela jorden och atmosfären blev drabbad av synden och behöver genomgå en ”upprättelse”, vilket återstår: ”Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias får sitt slaveri under förgängelsen…Vi vet att hela skapelsen gemensamt suckar och våndas” (Rom 8:20-22). 

Främst gudomligheten är görare av reningen/upprättelsen, men vi som troende (judar som hedningar] har med ärendet att göra. Tänk på hur det först låter i Hebr 9:23: ”Alltså måste avbilderna [grek hypodeigma; de som var kopierade efter de himmelska förebilderna, bla. uppenbarelsetältet och förbundsarken med nådastolen (jfr. Upp 11:19, Hebr 8:5] renas med dessa medel [dvs. bockars och tjurars blod], men de himmelska tingen själva [grek. epurania: de områden i himlen där Lucifer vistas innan han blev utkastad – och de ting han vidrört i himlen i samband med sitt fall, vilket också gällde Paradiset/Edens lustgård] renas med bättre offer än så [nämligen Sonens/Jesu blod].” 

Till detta är ingen svag bristfällig/syndig människa medverkande, men då vi människor låter oss frälsas av nåd, lever i frälsningen av nåd och möter Herren av nåd i skyn vid hans tillkommelse, då – som det skrivs i Rom 8:19, 21, blir vi som delaktiga i en gudomlig reningsprocedur): ”Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras…att även skapelsen ska…nå fram till Guds barns härlighet.” En underbar bekräftelse på tidsperspektiv och framtidsbild ger 1 Joh 3:2: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbart vad vi ska bli. Men vi vet att när han [Sonen/Jesus] uppenbaras ska vi bli lika honom [av nåd bli himmelska], för då får vi se honom som han är.” Den nuvarande skapelsen (1 Mos 1:1) förgår genom eld, men i stället väntar nya himlar och en ny jord (2 Petr 3:10-13), med evighetsstämpel. 

LAMMETS BLOD 

Den fjärde (4) akten av Sonens särskilda tjänstgöring, är mänsklighetens frälsning, dess försoning med Gud på grund av synden/genstridigheten. Hör Rom 3:21-26: ”Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag [tom. GF:s lag var otillräcklig, som om Guds verkliga rättfärdighet ”tvingades” hållas tillbaka av Fiendens fortsatta ”rätt”], en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han i sitt tålamod hade lämnat de tidigare begångna synderna [under GF] ostraffade. I den tid som nu är [NF] vill han visa sin rättfärdighet: att han både är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.” 

Med Sonen/Jesu människoblivande och ställföreträdande, var måttet rågat för Lucifers ”makt”; tiden var inne för att överta/inte längre hålla tillbaka. De ”ting” som avbildats från det himmelska, samt även ord som reproducerats att utgöra toranh/lagen – behövde renas och efterhand ersättas (Hebr 7:28): ”Lagen insätter svaga människor som överstepräster, men ordet som bekräftades med ed och kom efter lagen insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.” Jämför med Hebr 7:18-19: ”Så åsidosätts ett tidigare bud eftersom det var svagt och kraftlöst, för lagen åstadkom aldrig något fullkomligt. Men ett bättre hopp har kommit, och genom det kan vi närma oss Gud.” 

Låt oss också här ta med Hebr 10:11-18: ”Alla andra präster [GF] står och förrättar sin tjänst dag efter dag och bär gång på gång fram samma offer som aldrig kan ta bort synderna. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider och har sedan satt sig på Guds högra sida och väntar nu på att hans fiender ska läggas som en pall under hans fötter [den fallna änglavärlden med djävulen i spetsen, antikrist, den falske profeten, döden och helvetet (Upp 20:10, 14)]. Med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas [låter sig frälsas för evigt]. Även den helige Ande vittnar om detta för oss. Först säger han: Detta är det förbund som jag efter denna tid ska sluta med dem [för judafolket]. Och sedan säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen, och deras synder och överträdelser ska jag aldrig mer minnas. Och där synderna är förlåtna [hos både judar och hedningar] behövs det inte längre något syndoffer.”  

DET PÅGÅENDE

Till det pågående besegrandet av Draken, kan bla. följande fastställas om oss troende i tiden med grund i Jesus seger på korset, både som uppmaning och uppmuntran: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med [gudomlighetens] goda.” (Rom 12:21) Alla åldrar kan delta och segra: ”Jag skriver [Paulus är i gång och skriver med pennan] till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns [Jesu] skull. Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom [Sonen] som är från begynnelsen. Jag skriver till er unga: ni har besegrat den onde. Jag har skrivit [Paulus har nu lagt ifrån sig pennan] till er barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er fäder: ni har kärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er unga: ni är starka, och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde.” (1 Joh 2:12-14) 

Fyller på med mer från nämnda bibelbrev: ”Ni kära barn, är från Gud och har besegrat dem [onda andar/falska profeter], för han som är i er är större än den som är i världen.” (4:4) Vidare (5:4-5): ”…för allt som är fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son.” Upp 17:14 ger följande: ”De [onda makterna] ska [inför tidens slut] strida mot Lammet, men Lammet ska besegra dem tillsammans med sina kallade, utvalda och troende, eftersom han är herrarnas Herre och kungarnas Kung.” Av tex. denna bibelvers, förstår vi att alla som kallats till frälsning kan medverka med Lammet i triumfen. Det utesluter verkligen inte värdet av utvalda ledare, ”tjänstegåvor”, men den egna tron är i sin yttersta konsekvens – en segertro, vilket har visat sig under tider av förföljelse och martyrskap. 

Det går att visa på flera åtgärder och resurser för var och en i konfrontation med Satan – i försvarsmotstånd och i anfall. Det är faktiskt så, att det inte behövs någon speciell aktivitet höjd över trons ”vanlighet”. Det går bra att relatera till dessa trons delar som motstånd (försvar och attack): Frälsningen i Jesus Kristus, dopet till Kristus, delaktighet i Kristi församling, uppfyllelse av den helige Ande, bruk av Andens nådegåvor och evangelisation/mission. Väntan på och längtan efter Jesu tillkommelse, är också ett vapen mot den Onde. Och den troende vet i förväg slutet för Fienden/den onda andevärlden, genom att facit tecknas med en destination (Matt 25:41): ”…den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar.” 

KALLELSE OCH STÄLLNING

Det verkar som att Jesu kors, liksom i hans ande, blev rest redan i pre(för)-evighetens himmel, men då alltså i en profetisk-symbolisk framåtblickande handling. I förväg, i sin ande, vann Jesus seger över ondskans ”kommande” andemakter, dvs. innan fallet i änglavärlden i himlen hade skett. Sonen/Jesus var aldrig i underläge mot Fienden, ens när det änglauppfattat eller mänskligt sett – såg så ut. Nej, han hade övertag redan från den eviga ”morgonen” över Fienden. Det är som att Jesu kors i sina fyra riktningar pekar ut hans seger över den onda andevärlden: uppåt över ondskans aktiva andemakter i himlarymderna (Ef 6:12), över de likaledes vågrätt (öst-väst) verksamma demonerna på jorden (Luk 11:24), samt över de, sedan Noas tid, bundna änglarna i avgrunden/underjorden (2 Petr 2:4). 

Och det var Sonen/Jesus som skulle tilldelas nycklarna till ”döden och dödsriket” (Upp 1:18). Ingen ensam bristfällig människa, och inte heller något särskilt kyrkosamfund, väckelserörelse eller församling – skulle utifrån eget handlag, komma att äga ”himmelrikets nycklar” (Matt 16:19). Inte heller någon eller några särskilt utvalda änglar. Den ängel som i Upp 20:1 kommer ner från himlen till avgrunden med en nyckel, och binder Draken för tusen år, har tillfälligt fått nyckeln av Sonen/Jesus för ändamålet. 

Är det några som har en extra ställning i himmelriket bland oss människor, så är det de små barnen. Jesus kallar dem ”störst” i himmelriket, och att vuxna behöver bli som dessa barn för att komma in i himmelriket (Matt kap. 18). I vers 12 drar Jesus samman ”nyckeltrådarna” och säger: ”Se till att ni inte föraktar någon av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Fars ansikte.” 

Alltså, det handlar om Sonen/Jesus. Han är både vägen (Joh 14:6) och porten (Joh 10:7), samt den som ensam har nyckeln in i Guds eviga rike. Det är på den Jesustrons bekännelse (Matt 16:15-19) vi kan vara Guds medarbetare/ medvandrare i tiden – i det personliga livet, i missionen, i bygget av hans församling. I tidningen Midnattsropet nr 1 2025, återpublicerar tidningen den förre Frankrikemissionären Stig Andreassons artikel: ”Är Guds församling byggd på Petrus?” I den berättar Stig om en äldre kristen kvinna på norska Sörlandet, som för längesedan tillbaka ibland fick besök av stadens katolske präst. Han ville gärna vinna henne för den katolska tron. En gång använde han ett argument som han trodde skulle vara övertygande: ”Du vet ju”, sa han, ”att det är vi i den katolska kyrkan som har himmelrikets nycklar.” Kvinnan var inte så bevandrad i teologi men svarade på sitt enkla sätt: ”Jag vet faktiskt inte vem som har nycklarna. Men jag vet att då jag kom till Jesus stod dörren [redan] öppen.” Till denna övertygande och enkla/barnsliga tro, räknar också jag mig. 

HIMMELSKA ”RÅDSLAG” 

Hur ingående Sonen/Jesus, i sin eviga föruttillvaro, fick kännedom om vad som ingick för honom i kallelsen inom den himmelska existensen – det kommer inte bibelläsaren åt. Men man kan förvänta sig att han var aktiv som Son i allt; hade fullt inflytande i ”rådslagen” – vilka kanske hölls om själva himlens utvidgande, och om skapelsen av myriaders myriader av änglar, och i momenten med uppdelning i ärkeänglar, äldste, furstar, väsen och varelser, samt i skapandet av de överjordiska djuren, av eldsvagnar, kristallhavet, guldkronor, ädelstenar, av himmelska former, färger, dofter, ljud och språk.   

I avseende på pre(för)-eviga ”rådslag” i himlen, kan man jämföra med det ”sammankallande” som småningom hölls inför skapelsen av människoparet (1 Mos 1:26-27): ”Och Gud [Fadern] sade [till Sonen och Anden]: ´Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss´…Och Gud [gudomen] skapade människan till sin avbild, till Guds [gudomens] avbild skapade han henne, till man och kvinna [manligt och kvinnligt] skapade han [gudomen] dem.” (Läs i Job 1:6-12, 2:1-7 om de två ”sammanträdena”, som hölls i någon av himlens regioner/dimensioner.) Det enda som Fadern synes ha dolt för Sonen, är tiden för det som kallas för Kristi återkomst/Jesu tillkommelse (Matt 24:36): ”Men den dagen eller stunden känner ingen: inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fader.”

OSÄKRA OCH SÄKRA STEG

Då det kommer till Sonens/Jesu kallelse för jorden, hans människoblivande, frälsningsverket, som Jesus Messias för Israel, som Jesus Kristus för den hednakristna församlingen osv, så är det mer möjligt att följa honom i hans kallelsespår. Stegen är två i frågan om vem han skulle vara här på jorden; i tiden. Först (1) är Jesus som trevande/sökande, för att (2) plötsligt landa i klarhet (se hur det liknande kan vara för oss i då det gäller gudskallelser). Här följer några av Jesu upplevelser i det två stegen.

Inom avdelningen osäkra steg, så nämner jag Jesus i templet vid 12 års ålder (Luk 2:41-52), där han börjar med att i ”osäkerhet” ställa frågor till det andliga ledarskapet, för att plötsligt (i gudomlig säkerhet) övergå till att med rabbinsk kunnighet och övertygelse – svara på frågor så häpnad uppstod (detta ”rabbinska” kan ha levit vidare i folkmun, så när Jesus som 30-åring kallar de två fiskarbröderna att följa honom (Matt 4:18-20), gör de det utan att tveka. Vidare, beträffande ”osäkerhet”: när Jesus döptes i Jordan (Mark 1:11), då han behövde han kanske höra Faderns röst och ord från himlen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Eller när Jesus mötte djävulens frestelser i öknen, som gick ut på att så tvivel i honom om hans bakgrund och anseende: ”Om du är Guds son…?” Det går även att ta situationen när Jesus stod fram i Nasarets synagoga och läste en text ur profeten Jesaja, för att därefter bli som inväntande (Luk 4:20): ”…rullade han ihop bokrullen och satte sig…” 

Men varför inte också en händelse, när Jesus i början av sin tjänst var på ett bröllop i Kana (Joh 2:4), och vid önskan om ett underverk, då brist på vin uppstått – så yttrande Jesus först: ”Min stund [för att göra under] har inte kommit än…” Eller då han möte med en demonbesatt i templet (Mark 1:24) som skrek åt honom: ”Jag vet vem du är [om du Jesus, möjligen själv undrar]: Guds helige [är du].” Slutligen då, när två av Jesu lärjungar – efter Jesu beskrivning, skulle hämta två åsnor i en by (Matt 21:3) och hälsa ägaren: ”Herren behöver dem [som om det inte var han själv ärendet gällde].”  

Inom avdelningen säkra steg, finns det flera observandum. När Jesus tex. skickade lärjungarna att låna ett rum till påskmåltiden (Matt 26:18), då rådde ingen tvekan längre: ”[Jag] Mästaren säger: ´Min stund är nära´”. Och vidare när Jesus kämpade i Getsemane (Matt 26:39), så var han medveten om vem han verkligen var: ”Min Far! Om det är möjligt, så låt denna bägare gå förbi mig.” Eller när Jesus hängde på korset (luk 23:46), då var han trygg i sin tillhörighet och citerade om sig själv från Psalmisten: ”Far, i dina händer överlämnar jag min ande.” Tänk också på, hur han när han hade uppstått från de döda och mötte Maria Magdalena utanför graven (Joh 20:7), var helt klar över sin ställning: ”Rör inte vid mig, för jag har inte stigit upp till Fadern än.” Och inför sin himmelsfärd, säger Jesus i gudomlig myndighet till lärjungarna (Matt 28:18-20): ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens [alltså mitt] och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag [Jesus] har befallt er. Och se, jag [Jesus] är med er alla dagar till tidens slut.” 

MÄNNISKOR KALLAS

Bland oss trons människor kallas somliga av Gud (fast kallelsen kan även ligga oupptäckt hos en som ännu inte tror) för särskilda uppgifter i hans rike, exempelvis att ”bli”/vara en av de fem ”tjänstegåvorna”, eller någon av de andra heliga tjänsterna, exempelvis äldste, föreståndare eller diakon (se i Apg 6:3, vad som stipulerade diakontjänsten där). Vi får alltid förstås, ha i minnet att dessa kallelser är små i jämförelse med Jesu STORA utvaldhet. 

Men just beträffande ”tjänstegåvorna” då och de andra, så ”hängde” de inte i luften, bara för att det var under en uppfärd till himlen som Jesus ”ordnade” med dem. Antingen skedde det under Jesu färd i anden mellan ”dödsriket” och himlen som gåvan/gåvorna ”gavs” (1 Petr 3:18-19). Eller kanske det hände då han var på väg upp till Fadern för att ”förhärligas”, dvs. innan någon människa ännu hade fått röra vid honom efter uppståndelsen från de döda (Joh 20:17). Men Jesu fördelning av gåvorna, kan också ha inträffat under hans himmelsfärd (Apg 1:9).

Gåvan/gåvorna ska vara i bruk i församlingen [det är när troende kommer tillsammans, eller när kristenheten – en eller flera – genom en eller flera är ute i uppdrag]. Församlingen är ett Guds/Jesu verk; ett heligt bygge som reses/sätts upp mitt i världen. Förutsättningarna [Jesus var med om en extra uppenbarelse] då gåvan/gåvorna, kom till Jesus från himlen efter att han triumferat över djävulen på Golgata kors och segrat över döden och dödsriket. Mitt i de onda andemakternas domäner: i höjden, på jorden och under jorden, hade det öppnats en ny och levande väg (Hebr 10:20), så det var bara för himlen: Fadern, Sonen och den helige Ande, att befinna sig i närkontakt och utväxla välsignelser. 

Generellt sett kan de hebreiska orden jalad och kara i GT, kopplas ihop med de grekiska orden aforiza och epikaleo i NT – som i likartad mening betyder ”avskilja”/”utse”/”kalla”. Låt det stå med besked och låt det stå kvar, att i avseende på gudomliga kallelser till människor, rör sig inte om etiketter som lättvindigt kan ersättas med andra begrepp, mer ”moderna”, och sedan fyllas med passande innehåll. Det går faktiskt att tala om destruktion av gåvorna, att de kan dessameras på kraft och härlighet. Nej, de bibliska tjänsterna är inga skal, utan har i sin särart ett inneboende gudomligt Jesusmandat, och genom den helige Andes smörjelse, kraft och visdom – så både reagerar och genererar ”gåvorna”/”tjänsterna” – när de identifieras, presenteras och aktiveras. De himmelska förebilderna, finns inte utan anledning. Det som är ”fött” ovanifrån, kommer ner ovanifrån, är ovanifrån. 

INNEVARANDE TID

När det blir aktuellt, i frågan om kallelse från Gud till människor i innevarande tid, får vi börja med att se in i NF/NT. De gudomliga fåror i vilka dessa flöt ifrån början, är kvar men kan tyvärr urholkas på gudomlighet, när de i förytligande eller i förenklande namnges med något annat. Det finns gott om betydande och avgörande stoff att hämta i de sk. pastoralbreven, men jag väljer att ta ut det bibelrum som kanske är det mest radikala beträffande hur en med uppdrag från Gud har att uppträda/skicka sig – i dess yttersta konsekvens: ”Ni vet själva hur man bör följa vårt exempel. Vi levde inte oansvarigt hos er, vi åt inte gratis av någons bröd. Nej, vi arbetade med möda och slit natt och dag för att inte ligga någon av er till last.” 

Om Herrens tjänare (löneanställda eller oavlönade) riktar in sig på detta, så ska de naturligtvis inte tas emot eller anlitas av församlingen i utnyttjande syfte. Och från Jesu undervisning lyder nog det mest ”närgångna” uttalandet och grundläggande mönstret för relationen mellan Guds olika sändebud här på jorden; i vilken all strävan efter egna fördelar och makt – är borta (Joh 17:21): ”…som Fadern och jag är ett”. Men det ligger i fatet att förmänskliga det som i Bibeln är gudomligt. 

Därefter, i samma heliga modellsyfte, om en utvald människa – är det av hög dignitet att studera tjänsterna och de personligheter i Bibeln, då det rör sig om lidanden som följer i spåren av gudomliga kallelser. Jämför tex. med Abraham, Josef, Mose, Josua, Debora, Gideon, Jeremia mfl. I Jak 5:10-11 läser vi följaktligen: ”Bröder, ta profeterna som talade i Herrens namn till föredömen i att lida och vara tåliga. Vi kallar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren till slut gjorde med honom. Herren är rik på kärlek och barmhärtighet.” Myntets två sidor (valör och procentsats avses ligga i topp) omnämns här i bibeltexten: 1) Lidandet, helgelsen, kampen, ansvaret och ensamheten, 2) Herrens kärlek, nåd, omsorg, smörjelse och barmhärtighet. 

Följande bibelställe kan vara ett koncentrat av rätt inställning/uppfattning hos en med ledarkallelse från Gud (Rom 12:3, 6-8): ”I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en…Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överrensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor [kärlekstjänster] utan baktankar [a.ö. ”generöst”], att vara hängivna som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.” 

ÄNGLARNAS VÄRLD

Och så får vi också på temat mall, titta in i änglarnas kallelser/tjänster och funktioner. Guds änglavärld består av änglar (”sändebud”) i en allmän benämning. Vidare, möjligen i en hierarkis uppdelning av: fursteänglar, ärkeänglar, överänglar, serafänglar, äldsteänglar, maktänglar, varelseänglar, väsensänglar och väldighetsänglar. Benämningarna på tjänsterna och deras inriktningar, karaktärer och härligheter är mao. flera, i vilken varje beteckning representerar en särskild uppgift. Deras inbördes respekt och samverkan tecknas något i Bibeln, bla. Jes 6:2: ”Och den ene [serafen] ropade till den andre: ´Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.´” Och i Dan 10:13 nämns om en man (ena stunden som vore det en ängel och i nästa läge verkar det vara Guds son), som i egenskap av denna tvåfaldighet säger: ”Fursten [en ond ande] över Persiens rike [nuvarande västra Iran] stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna [av Guds änglar], till min hjälp, och jag blev kvar där [i andestrid] tillsammans med Mikael hos Persiens kungar.”

På det viset får Guds mänskliga tjänare i tiden och församlingen, också förhålla sig. Dvs. tala till varandra över ”tjänstegränserna” om Gud och hans ord, under den helige Andes uppfyllelse. Vi har som Herrens utsedda sändebud, att förverkliga respektfull gemenskap och samverkan i den andliga striden. Inte arbeta mot varandra, utan med Gud åt/för varandra. 

DEN HELIGE ANDE

Just så, vi har fått Hjälparen den helige Ande för att bla. bli ledda till rätt erkännande åt och förståelse av det gudomliga och av uppdragen: alltså både beträffande bibelsyn, teologi, exeges och pastoralpraktik. Reflektera över vad Jesus säger i avskedstalet till sina lärjungar inför sin himmelsfärd (Joh 16:13-15), och gör utan textvåld en överföring till Guds utväljelser: ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han verkligen leda er [ni ”tjänstegåvor”/mänskliga ledarrepresentanter för Guds rike] in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara det han hör, och han ska förkunna vad som ska ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er. Allt som Fadern har är mitt [se reshith-derek, den pre(för)-evigt bestämda/utlagda ”plan- och handlingsvägen” är gemensam]. Därför sade jag att han [Anden] ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”

Gudomlighetens källa är gemensam, både för Fadern, Sonen, Anden och Guds folk/församlingen. Saven i ”trädet”, dvs. i Sonen/Jesus, redan från begynnelsen – fast härligare/friare efter Golgata, efter den tomma graven och händelsen på Olivberget – flödar ut i grenarna, som är vi. I Joh 15:5 säger Jesus just detta: ”Jag är vinstocken ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt.” Lägg märke till att Jesus även här, yttrade detta före Golgata, uppståndelsen och himmelsfärden. Och dessa gudomliga händelser och ”maktdemonstrationer”, har sannerligen förstärkt förhållandet. 

VÅRT VÄXANDE

Huvudmålet [varför inte, det som hinner sägas av en äldre pastor stående på ett smärtfyllt ben] för gudomliga kallelser/utrustningar i NT-tid, riktat till oss hednakristna – är andra människors frälsning och fortsatt bygge (i samverkan med Anden), av Guds heliga församling. Vilket inte utesluter annat som hör till tro på Gud och hans ord. Någon ”andligt uppstressad” kristen undrade vid tillfälle varför jag tex. inte alltid går mera direkt på ”läran”, är mera rakt på sak om Gud och hans ord i min förkunnelse/mitt skrivande – i stället för, som denne i tron andligt ”framåtlutade” broder menade om mig: att jag gör omständiga utvikningar. Jag svarade, i tron förtröstansfullt ”tillbakåtlutad” – att det pågår som mycket av både öppen och smygande liberalteologi inom kristenheten, att det behövs saklig/sansad moteld. Jag vill delta i att visa på Bibelns tillförlitlighet i alla stycken: visa på vägen till ”skatten” och sakta gräva fram den. 

Och i vilken kallelsegåva från Gud jag tjänar, då jag exempelvis i min enkla mission rör mig på och kring Norrby Torg i Borås, det vet jag inte heller. Om det är som apostel, profet, evangelist, herde, lärare, äldste, föreståndare eller diakon jag för stunden tjänar som – får jag låta vara osagt; kanhända är det en blandning. Tar en metafor: Under tio års tid (1995-2005) var jag med i redaktionen för en barn- och ungdomsledartidning inom Pingströrelsen med namnet ”alla ledare”. På slutet under den tiden, ordnades det med en reklamjacka åt mig som redaktionens ende pastor. På jackans baksida stod det upptill: ”alla ledare” och nedtill ”pastor” (lat. herde). Jag hade inte haft jackan framme under flera år, men tog på mig den och gick in för att äta i en av restaurangerna på Norrby. Något heligt och spännande hände, för när jag skulle sätta mig vid eget bord och äta, blev jag inbjuden av ett par i 35-årsåldern – att sitta vid deras bord. Kvinnan var ortodoxt kristen, mannen sunnimuslim, båda kom ursprungligen från Mellanöstern men hade bott länge i Sverige. Det utspann sig, som jag uppfattade det, ett vänligt och meningsfullt samtal oss emellan. 

På min rygg stod det alltså, och kunde uppfattas som så, att jag som pastor var en ”allas ledare”, eller allas ”pastor”/herde. Och det var och är lite sådant jag släpper loss på Norrby. Men mer viktigt än att identifiera mig som en viss ”gåva”, och kanske också blir dedikerad med det, är att den helige Ande strömmar genom min ande, kropp och själ – ute på ”fältet”/ute bland alla muslimska imamer. Men tillägger, att jag med detta sagt – inte anser det som onödigt eller som ”överkurs” att ”känna sig själv”; att vara kallelsemedveten i en särskild gudsutrustning. Men nog kan det både sägas och skrivas, att frimodighetens bön i ödmjukhet: ”Herre här jag, sänd mig” – räcker långt. 

#Sigvard Svärd #Läsarmejl #Jesus #Tidstecken #Sista tiden #Bibelstudium #Bibeln

---

0 kommentarer

Kommentera

Alla kommentarer modereras. Antal tecken kvar: 340