Läsarmejl

Hebreiska KISSE och grekiska THRONOS, om Guds tron i himlen – får hämtas djupt ner i Bibeln och evigheten

Den här artikeln är ett läsarmejl vars åsikter är skribentens egna.

Mina två böcker ”Den antroposofiska människosynen” samt ”Meditation och magi i antroposofin” med inriktningen ”Kristen upplysning om antroposofin” från 1987 respektive 1989 (KM-förlaget), kom hos den kristna bokhandeln Arken i Lund, klassificeras till kategorin Religionspedagogik. Böckernas totala upplaga vara 6000. Men den första boken gavs också ut i Danmark på danska av förlaget Lychnos. Några uppgifter om antal har jag inte. 

Att tala och skriva om Guds ord och om den kristna tron på ett pedagogiskt sätt, har fördelar (men förstås inte de enda) då det stakar ut en väg som går att följa från början till slut. Får nog säga, att jag har viss förkärlek till att metodiskt utreda. Efter 16 år som timlärare på Bibelskola Väst i Smyrna Göteborg, höstterminen 1989 till och med vårterminen 2004 (jag gjorde sedan ytterligare ett läsår), skrev dåvarande kursföreståndaren Martin Boström bla. följande i en rekommendation om mig som lärare: ”Dessutom har han en naturlig pedagogisk förmåga vilket är en stor tillgång i undervisningssituationen.” Om min första upplysningsbok om antroposofi, skrev Walther Mann för Bibliotekstjänst: ”Stilen – korta, väl sammanfogade meningar – är föredömlig för en upplysningsskrift som vänder sig bl a till läsare utan vana vid facklitteratur.” 

Pedagogik eller metodik, utesluter inte det spontana vittnesbördet, som ju därtill är direkt avgörande i personliga möten med människor, då syftet är att mera rakt på ge evangelium om Jesus vidare: ”Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Rom 10:10) Så klara besked om Guds frälsning och med så få ord. Men mitt i att man enkelt evangeliserar/missionerar, kan det komma frågor som det förväntas mer djupgående och uttömmande svar på. För det är genomtänkt beredskap till nytta. 

ETT HUSBYGGES GRUND 

Min pappa, Ruben Svärd (1915-1984), var byggnadssnickare av rang. Oftast var han anställd av någon liten eller stor byggfirma, tex. av Sture Andersson (”Sture Byggare”), William Zackeusson, BPA (först ett fackföreningsföretag därefter med namnet Riksbyggen), Skanska (”Skåningarna”) och Christer Karlsson AB. Men pappa var också själv byggansvarig, då anlitad som verkställande av något möbelföretag för bygget av ny fabrik, eller av privata för ett och annat bostadsbygge. 

Både som barn och sedemera som vuxen son, hände det att jag följde ett bygge på 1950- 60- och 70-talet från grunden tills det stod färdigt, inräknat ”taklagsfest” med krans när taget var lagt. Det jag minns, från prat vid köksbordet i hemmet eller hörde pappa diskutera i telefon, var hur absolut nödvändig grunden var: med början från uppgrävningen och sprängningen av stället där huset/fabriken/skolan/äldreboendet/kyrkan skulle stå – allt i enlighet med arkitektens ritning. 

För varje bygge fanns i förväg en ritning. Jag såg ett antal sådana utrullade som bokrullar på matsalsbordet, men tyngd i varje hörn. En ritning skulle ju vara som ett ”mönster”. Och om den ”mönsterbilden” följdes, fungerade byggnationen fint och det färdiga bygget blev bra. Men det hände att pappa blev irriterad och arg på en envis arkitekt, då han ansåg det omöjliga eller olämpliga i att bygga efter ritningen. Följden blev ibland justeringar. 

Viss skillnad gällde förstås, om det skulle byggas ett hus på torpargrund (rakt på marken utan luftcirkulation) eller krypgrund (sådan höjd över marken att det gick att krypa under och med god plats för luften att cirkulera). Rörde det sig om sutteräng, del av huset byggd mot jordvall, eller om det skulle höra källare till huset – så påverkade det egentligen inte iordningställandet av grunden. Det talades i stora drag om två steg, innan det blev dags att börja resa någon av bjälkarna till husets skelett: 1) Underlaget (”undergrunden”) för bottenplattan, 2) Gjutningen av denna betongplatta. 

FLERA STEG 

Först handlade det om att med hjälp av grävskopa få undan jord, rötter och stubbar. Därpå bergssprängning om behov förelåg, vars block efteråt vevades upp med hjälp av en trebent sk. ”stenajätte” (allegoriskt går i detta mina tankar till den trefaldiga gudomen: Fadern, Sonen och Anden). För fortsättningen av ”undergrunden” gällde det att få till en jämn yta bestående av makadam.  

Snart var det dags för att i flera steg framställa betongplattan: 1) Markering av storleken på ytan för bygget, gjordes genom att fyra hörnjärn sattes ner i marken. Därefter drogs snören från järn till järn runt fyrkanten, för att uppnå total rakhet ”snörräthet”. 2) Sedan följde ihopsättandet av en träkonstruktion likt en låda, i den höjd betongplattan skulle ha. 3) Nästa steg var ”utlägget” av armeringsjärn längs och tvärs, samt rörmokares förberedelse för vatten och avlopp. 4) Därpå följde att använda tombola för tillverkning av betong, sam att betongen med hjälp av skottkärror (utfördes av starka/seniga ”hantlangare”) tömdes i det förberedda. Den blöta betongen jämnades succesivt ut med hjälp av en lång planka, som drogs av två ”gubbar” – en på var sida utefter kanterna på ”lådan”. 5) Slutligen gavs det tillräcklig tid för betongen att torka (dagarna kunde bero på årstid och väderlek). Och efter det väntade frigörandet av lådkonstruktionen runt betongplattan. Jag minns dessa ”fula” plankor med torkad cement kvar, som inte var trevliga att ta i. All byggnation skulle vara väl gjord och stadigt grundad.  

Pappa var en äkta/verklig byggare (främst på grund arv efter sin far, men också i ”tävlan” mot två bröder och en kusin i gebitet). Ja, Ruben var en omvittnat erkänd byggnadssnickare i småländska Lammhult med omnejd. Förutom sitt hjärta i Bibeln, där GT för honom var grunden för NT, hade han sitt största intresse i världshistoria och byggnation. Under 25 års tid stod han i Lammhultssektionen, också för Byggnadsarbetarnas Arbetslöshetskassa. Den insatsen föranledde en guldklocka vid avtackningen. 

EVIGHETENS GRUND 

I två tidigare undervisningar har jag gått ner så djupt i Skriften och i evigheten, som det varit möjligt; trängt så djupt som Gud har ”släppt” material för; rent av nuddat gränsen för åtkomlighet om Sonen/Jesus, inom treenigheten. Och Jesus är också, i den gudomliga enheten, den ende som det går att följa så särskilda spår av i (lat.) pre(för)-evigheten. Om Fadern och Anden går det inte att iaktta liknande material/beskrivningar, då Sonen/Jesus är den ende som blir presenterad som den ”kallade”/”frambringade”. Jesus var utvald till att vara Faderns eviga ”upphov”/”begynnelse”/”väg”. 

Sonens uppgift som ”förstlingen” är påtagligt markerad, som det tex. heter i Upp 3:14: ”Så säger hans som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, upphovet till Guds skapelse.” Eller som det lyder i Kol 1:17: ”Han är till för allting annat [all skapelse/allt skapat], och allt hålls samman genom honom.” Och Upp 21:6 fyller på med: ”Ja, han är A och O, begynnelsen och änden.” 

Det här är något underbart att ta in i sitt liv: att Jesus är allt för och åt oss, och är med oss hela vägen till livets slut. Och Sonen/Jesus framställs också redan i pre-evigheten som den blivande frälsaren av världens synd. I Upp 13:8 uttrycks det angående honom, med hänvisning till en bok han innehar: ”…livets bok som tillhör Lammet som är slaktat.” Hedegård översätter: ”Lammet som är slaktat från [före] världens skapelse.” Och Gezelius bibelverk ger läsaren än mer rakt på: ”Lammet som är dödat från [före] världens skapelse.” I förväg, profetiskt i sin ande, erfor Jesus det han skulle komma att få genomgå för mänsklighetens frälsning. 

I Ef 1:4-10 är formuleringen: ”Han [Gud] har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I Kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut, till är och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade [Faderns älskade Son; vår älskade Frälsare]. I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder, tack vare den rika nåd som han lät flöda över oss med vishet och insikt. Han har låtit oss veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han fattat i Kristus [i pre-evigheten], den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden [allt det gudomliga; allt med evighetsvärde] i Kristus.” 

DÖDEN PÅ KORSET

Vidare: ”Han [Sonen/Jesus] var till i Guds gestalt [i pre-evigheten] men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte [att bara njuta sötma av], utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik [betecknad: ”Människosonen”; den himmelske Sonen blev för viss bestämd tid: en jordisk son]. När han till det yttre hade blivit som en människa [lat. incarnatio: från ande till ”kött”], ödmjukade han sig [vilket han profetiskt i sin ande hade genomgått redan i förväg i pre-evigheten, men som nu gick i fullbordan] och blev lydig ända till döden – döden på korset.” (Fil 2:6-11).  

Sonen/Jesus var alltså utsedd att bli världens frälsare från före det som heter tid (hebr. eth, grek. chronos). Vid Faderns kärlek- och högkostnadskallelse i himlen, skymtade han inte endast Golgata i fjärran i sin ande, utan erfor profetiskt händelsen med slakten och döden – ”förvägsverkligt”, långt innan det skulle komma att ske. Hör orden av ängeln i Matt 1:21 till Josef: ”Hon [Maria] ska föda en son [Guds son/Människosonen (jfr. Matt 8:20): den fullkomlige Adam (jfr. 1 Kor 15:45): ”den siste Adam”], och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder [gensträvigheten mot Gud, bortvändheten från Gud (jfr. Apg 2:40), högmodet inför Gud]. Och vid floden Jordan, löd vägröjaren Johannes Döparens predikan: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh 1:29) 

Detta med synd mot Gud, hans plan och beslut i GF:s tid, övergår i NF mer till en hållning mot Sonen/Jesus. Att i allmän mening synda som en jude, benämndes i GF bla. för ovanstående, eller att göra ont i Herrens ögon, göra orätt mot Herren, vara otrogen Gud, var olydig Gud – utifrån toranh/lagen. Man kunde också som hedning, likt kung Belsassar i Babel (Dan 5:27), som i en direkt följdverkan drabbades av Guds uppfattning om synd: ”Du är vägd på en [min] våg men befunnen för lätt.” 

I fråga om den GT:a beteckningen för synd, tänker jag på en träffande men humoristisk sak i boken ”Hjälmseryd i våra hjärtan – en sockenhistorik” (1999) från okänt årtal i den lilla byn Möcklehult (där jag levde mina sju första år, innan det bar i väg för familjen en mil sydöst till Lammhult). ”Sigge i Hjälmseryds Södergård” berättar, att smederna för 50 år sedan började gå samman för att hålla samma priser. 

En bonde i Nubbabygget (stället var slutet på den 1,5 km långsmala grusväg i vars början vårt lilla enkla hus låg) kom till Möcklehult för att få sin häst skodd och frågade efter priset. Gustav Smed nämnde priset varpå bonden replikerade: ”Detta dä ä syndapengar!” ”Ja, har du inga andra, så får det väl gå med dom”, var Gustavs snabba replik. Om den aktuella boken räknar tillbaka de 50 åren från 1999, då hette bonden Ivar och var pingstvän (vilket i så fall gör historien än mer skrattretande) och Gustav hade inte endast sin smedja rakt över gärdet från vårt hus, utan en son till honom var min främsta lekkamrat. 

MELLAN GF OCH NF

Övergången mellan GF och NF, kan liknas vid en bro, vid vars ena ände toranh/lagen gällde och i dess andra ände väntade Jesus som brytpunkten. Hör vad Jesus själv säger i ämnet (Joh 16:9): ”Om synd: de tror inte på mig.” Därmed är synden i NF:s tid, i en koncentrerad form fastslagen: Att inte ta emot Jesus är att synda (är att missa målet/Guds ”väg”/”plan”). Men samtidigt är Sonen/Jesus ”svarssalvan” mot synden, både som mjuk kräm (himmelska väldoftande salva som lindrar syndens följder) och himmelsk ”beskjutning” (avlossad salva som dödar synden). 

Jesus sa till den ena kvinnan (Luk 7:50): ”Din tro har frälst dig”, och till den andra kvinnan (Joh 8:11): ”Gå, och synda nu inte mer”. Alltså, å ena sidan är Jesus bildligt talat ”den barmhärtige samariten” (Luk 10:25-37), å andra sidan är han ryttaren på den vita hästen med ett svärd i handen (Upp 19:11-16). Ja, Jesus är som en hörnsten (dessa fyra hörnstenar stack ut en liten bit från husets väggar) i ett husbygge på hans tid i Israel. Metaforiskt sett, blev Jesus för den trötte en stunds smal viloplats, eller så blev han för den ”världslige” med sin stora kamel eller packåsna – en snubbelsten. (Ef 2:20-22, Luk 20:17-18) 

Redan från allra djupast ner i pre-evigheten, var Jesus utsedd till att frälsa; att bli den som frälser människan från synd och försonar henne med Gud. Denna verklighet, frälsningen/försoningen/kallelsen till tjänst – lockar fram en sångstrof i mig som stämmer så med hur jag personligt upplever det, att den medför både hjärtats jubel och inre gåshud (Segertoner 548:1): ”I min andes fördoldaste djup tonar fram en så underbart skön melodi…” Men när jag ägnar mig åt Guds ord om pre-evigheten, då kommer också strofen till mig med jubel och gåshud som följd – fast nu omformat till orden: ”Ifrån evighetens fördoldaste djup tonar fram en så underbart skön melodi…” Bägge texterna är i överensstämmelse och ger dynamik åt tron. Sanningar om oss och åt oss i Bibeln, ”döljer” sig stundtals i gåtfullhet, avspeglingar, förebilder och symboler. 

TRONEN I HIMLEN 

Det kan ju tyckas att inget är mer viktigt att hämta fram ur det eviga djupet, än när Sonen/Jesus är framställs som den förste/det första: ”till före allting annat”. Men om det är en sak i det pre-eviga, som efter själva gudomen synes ha varit nummer två i betydelse, och som fortsätter att vara det – så är det Guds tron/tronen i himlen. 

Låt oss här lyssna till tre i för ändamålet talande bibelställen om tronen (1): ”Ovanför valvet över deras [änglavarelsernas] huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa [Människosonen]. Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet av runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som liknade eld omgiven av ett sken. Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag. Sådan var synen som tyckets vara Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.” (Hes 1:26-28)

Därefter (2): ”Därefter såg jag [Johannes], och se: en dörr stod öppen i himlen [inne i himlen]. Och rösten som jag först hade hört tala till mig [Människosonen/Jesus] som en basun sade:´ Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste ske efter detta.´ Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen [Sonen/Jesus]. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd. Runt omkring tronen stod tjugofyra troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste [änglar] klädda i vita kläder och med kronor av guld på huvudet. Och från tronen kom blixtar och dån och åska, och framför tronen brann sju facklor som är Guds sju andar [änglar]. Framför tronen låg liksom ett hav av glas, som av kristall. 

Mitt för tronen och runt omkring den stod fyra varelser [änglar] som hade fullt med ögon framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ung tjur, den tredje hade ett ansikte som en människa och den fjärde liknade en flygande örn. Var och en av de fyra varelserna hade sex vingar och fullt med ögon runt om och på insidan. Dag och natt säger de utan uppehåll: ´Helig, helig, är Herren Gud Allsmäktig, han som var och som är och som kommer.´ Och när varelserna prisar och ärar och tackar honom som sitter på tronen [Människosonen/Jesus] och som lever i evigheters evighet, då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheters evighet. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger: ´Värdig är du, vår Herre och Gud, att ta emot lov och ära och makt för du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.´” (Upp 4:1-11)   

Och här följer (3): ”Medan jag [Daniel) såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar [Fadern] satte sig ner. Hans kläder var vita som snö och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och dess hjul var flammande eld. En ström av eld flödade och gick ut från honom. Tusen gånger tusen [änglar] tjänade honom, och tiotusen gånger tiotusen [änglar] stod inför honom. Han satte sig ner för att döma, och böcker öppnades…I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar ska tjäna honom [de evigt frälsta]. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras.” (Dan 7:9-10, 13-14)

”PROGRAMFÖRKLARING”

Det är realistiskt att tänka sig, att det var någonstans i det himmelska, ja, i ”himlarnas himmel” (5 Mos 10:14), sannolikt i mitten (om man säger så), som Fadern lade fram sin ”programförklaring” för Sonen – medan Anden ruvade ovanför. Och vi kan föreställa oss att, med deltagande av Anden, en himmelsk ”mönsterbild”/”väg”/”plan” blev till eller rullades ut. Mao.: 1) Sonen ”frambringad” (hebr. chil/chul) för att vara: 2) ”Vägen”/”mönstret” (hebr. shith-derek), han som allting både då och framåt – kretsar kring. 

Iaktta hur mönstret/planen/ritningen kommer igen 1400 f.Kr. beträffande tabernakelbygget, där Herren säger till Mose (2 Mos 25:9) ”Tabernaklet med alla dess tillbehör [dvs. varje ting] ska ni göra helt enligt mönsterbilden [himmelska förlagor] som jag visar dig. Så ska ni göra [och underförstått: Anden ska hjälpa och leda er].” Lägg märke till hur det är skrivet då det rör sig om tempelbygget 1000 f.Kr. (1 Krön 28:11-12): ”David gav sin som Salomo en mönsterbild av förhuset och tempelbyggnaderna och förrådskamrarna, de övre salarna och de inre rummen och rummet för nådastolen [hebr. kapporeth av kafar ”försona”]. Han gav honom en mönsterbild [originalen fanns i himlen] av allt han hade fått genom Anden för förgårdarna till Herrens hus och alla kamrarna runt omkring för skatterna i Guds hus och förråden för det som helgats åt Herren.” 

Åter till texten i Hes 1:26-28, där sammanhanget beskriver en händelse 500 f.Kr. som profeten Hesekiel (samtida med Daniel) fick vara med om under judarnas 70-åriga fångenskap i Babylon, och som det lyder: ”På det som liknade en tron [hebr. kisse] satt en gestalt som såg ut som en människa [mao. Människosonen].” I Daniels (”egen”) bok (7:9-10, 13-14) heter Herrens tron korse, fast då handlar det om arameiska, vilket judarna som fångar i Babel började tala. De som sedan på 400-talet fick tillåtelse av härskarmakten (kung Kores) att återvända till Israel (jfr. Neh 1), hade arameiska med sig som förstavalsspråk. Då det gäller den citerade texten i Upp 4:1-11, skrivs Guds tron i grekiskan med thronos. 

Precis som allt annat i det himmelska förutom gudomen självt, är tronen skapad. Men det kan mycket väl vara det först skapade i himlen av det himmelska, även före änglavärlden. Där ifrån, ”himlens mitt”, utgick troligtvis all återstående skapelse. Jag tolkar det som så, att det var där rådslagen hölls fortsättningsvis. Tronen blev och är den himmelska maktens centrum. 

ARAMEERNA

På tal om arameiska…Arameerna var ett semitiskt-nomadiskt folk, som hade sitt utgångsläge i Paddan-Aram i Harran (Haran), närmast lokaliserat som en plats nuvarande södra Syrien. Arameerna var judar, med Abrahams far Tera i en ledarroll. Tera och familjen hade kommit till området, efter att de lämnat Kaldeiska Ur (nuvarande sydöstra Irak). När Abraham med sin hustru Saraj och sin brorson Lot, drog vidare mot Guds utlovade Kanaans land, stannade Tera med sin övriga familj kvar i Paddan-Aram (1 Mos 11:10-32, 12:1-9). Tera med sin släkt assimilerades till viss del på orten, och kom förutom att de var judar, också benämnas för arameer. Tera, som blev 205 år, dog där som en judisk arame.  

Abrahams svärdotter, Isaks fru Rebecka, blev hämtad just därifrån av Abraham som sände sin äldste tjänare att utföra uppdraget (1 Mos 24:4): ”…du går till mitt land och min släkt och där tar en hustru åt min son Isak.” I 1 Mos 28:5, bekräftas denna historik, men nu rörde det sig om Isaks andre son Jakob i motsvarande syfte: ”Så sände Isak i väg Jakob, och han begav sig till Paddan-Aram, till aramen Laban, som var son till Betuel och bror till Rebecka, Jakob och Esaus mor.” Det gick inte lika lätt för Jakob, som innan då det handlat om hans far Isak, att hämta och gifta sig med Rebecka. Jakobs ställdes inför att välja mellan Labans två döttrar, Lea och Rakel (1 Mos kap. 29-35). 

Efterhand kom arameerna att blandas upp (men får komma ihåg att det judiska blodet har i all historik bevarats, därför återvänder idag judar till Israel från nationer man knappt hade en aning om att existerade i) med andra folkgrupper i stora delar av Mellanöstern, inklusive Babel. Så det fanns arameer lite överallt, och deras språk som varken var hebreiska eller annat dåtida känt, utan en blandning. Exempelvis betecknades det för ”kaldeiska” (sannolikt knutet till att Abrahams släkt bott i kaldeiska Ur före Paddan-Aram), och kom att fungera likt hur engelskan gör det för oss i Väst – i sin indoeuropeiskt-germanska sammansättning. Precis som nationer i världen talar egna språk, men genomgående också engelska inom handel och kultur – så talade allt eftersom, räknat från den babyloniska fångenskapen, det judiska folket arameiska i vardagslag. 

Särskilt gällde det för folket med judiskt blod som på Jesu tid bodde i Samarien. De judar som hade tvingats till Babel och fångenskap, var inte tillnärmelsevis i nivå med det höga antal som återvände. Inbyggt från Gud synes det ligga en vision/kallelse hos det judiska folket att förmera sig. Från första babyloniska anfallet mot Jerusalem, var det i stort sett endast pojkar av kungaätt eller förnäm börd som togs till fånga och fördes till Babel (Dan 1:3-4). Medan det andra anfallet på Juda några år senare (2 Kung 24:1-4), var betydligt kraftigare och mer utslagsgivande.  

SAMARIEN/SAMARIER

Bland folket som deltog med Nebukadnessar i det senare anfallet, var bla. arameer. Om det fanns soldater med judiskt blod bland dem, känner vi inte till, men om så var fallet deltog de troligtvis inte i ett våldsangrepp mot sina egna – ens om det var under tvång. (Inom parentes nämnt, var jag vid tillfälle under min pastorstjänst i Smyrna Älvängen, med om att ihop med en jurist gömma två kurdiska pojkar som flytt från turkisk militärtjänst, då de inte vill e gå i fält mot sitt eget kurdiska folk.)

Återvändandet från Babel skedde i två från varandra åtskilda ”uttåg”. De (1) judar som inte beblandats med babylonier och andra folkslag, och (2) de beblandade som bosatte sig i Samarien – och därför kom de också, likt den inhemska befolkningen, att kallas för samarier eller samariter. I Nehemja kap. 7 och 8, kan man läsa om de obeblandades återkomst. Även om arameiska hade tagit över, fanns det fortfarande judar som inte hade glömt eller övergett hebreiskan, utan behärskade den. Vilket skymtar i Esra 8:2, då dessa hemvändande samlades på torget i Jerusalem: ”Då kom prästen Esra med lagen [toranh] till församlingen, till män och kvinnor och alla som kunde förstå vad de hörde.” Ingen tolkning av hebreiska från arameiska verkar heller ha skett. De som förstod, fick föra väl vidare efteråt. 

Judar i förskingring i Central- och Östeuropa, både före och efter romarnas förstöring av Jerusalem år 70 e.Kr., talad med varandra på arameiska – innan det på 1000-talet uppstod en ny språkblandning bland judar under namnet ”jiddisch”, en sammansmältning av arameiska, hebreiska, slaviska och germanska. Däremot talade skriftlärda och rabbiner (i templet och i synagogor) hebreiska på Jesu tid, oavsett om det var i Israel eller i synagogor – varhelst i världen under diasporaförhållandena.  

Redan vid sex års ålder undervisades judiska pojkar på Jesu tid i att läsa. Det skedde genom att börja direkt i Moseböckernas (toranhs) första bok, vilka blev både som skolböcker och möten med det gudomliga. Det går att föreställa sig ett livligt tragglande. Vi tolv års ålder förväntades de av sin rabbin, att ur minnet citera alla fem böckerna. Jesus talade naturligtvis både arameiska, hebreiska, grekiska, kanske latin, och varför inte det urgamla språket kananeiska. Observera som exempel, att Jesus pratade med den kananeiska kvinnan (Matt 15.22), och med en besatte i gerasenernas (a.ö. gadarenernas) grekiskttalande område i nordost (Mark 5:1-20). I den senare händelsen, talade Jesus, utom allt tvivel: antingen arameiska eller grekiska. Angående om Jesus behärskade latin, är det intressant att i Matt 8:5-13 läsa hur han, som det verkar – flytande kommunicerar med en romersk officer. Både den kananeiska kvinna, den besatte mannen, eller den romerske officeren – kunde ju förstås ha lärt sig arameiska.

OM ARABER

Benämningen ”arab” är komplext, och ordets ursprung är oklart. Under tidernas gång har det haft olika innebörd. Ordet dyker upp för första gången i assyriska skrifter, samt också då och senare i babyloniska skrifter och i Bibelns GT. Ur tidig israelitisk/semitisk synvinkel, syftar ”araber” på ett ”kamelskötande nomadfolk”, ”handelsmän”, ”ökeninvånare” – som höll till i det stora sydostliga området från Israel räknat, med ett vida ökenlandskap (längre fram kallat Arabiska halvön). Som sagt, det är svårt att definiera ordets ursprung. Forskning presenterar flera olika hypoteser. ”Arab” sägs tex. finnas i den grekiska mytologin, som varande en halvgud kommen ifrån guden Arabos, son till guden Hermes, som föddes i landet ”Arabia”. Arabisk mytologi i sin tur, drar åt att ”arab” kommer från verbet ”att förklara”, men skulle även kunna ha meningen ”platsen där solen går ner” eller helt enkelt ”kväll”. 

Araber utgjorde inget särskilt folk – likt hur det i dåtiden förhöll sig med egyptier, judar, perser och greker. De hade i ett bibliskt perspektiv, ingen egen släkthistoria, med blodsband från tex. Noas tre söner: Sem, Ham och Jafet. Det kan konstateras att araber som folk, i stort sett handlar om kultur, språk och religion. Och det framställs exempelvis inom etnologi och etnografi, att termen ”arab” – syftar till de som talar arabiska som första språk. Så blir inte heller svenska förstaspråket, för araber i Sveriges förorter. Översättningar av koranen till svenska för bruk i moskéer, är inte ens tänkbart. De flesta araber, sedan 622 f.Kr. med Muhammed, är muslimer. Det största antalet är sunni och shia. Men det finns samtidigt miljontals kristna araber och tusentals arabiska judar. Statistik visar att den övervägande mängden araber i Sverige, kommer från länderna: Irak, Jordanien, Libanon, Palestina, Syrien och Somalia. 

Det går att fastställa Arabien som erkänt namn från 700-talet e.Kr., i samband med att arabiska stammar enades under Islam, samt den efterföljande utbredning av arabisk kultur och talat språk. Ja, och det går att benämna Arabiska halvön, omgivet av Röda havet i väster, Adenviken och Arabiska havet i sydost och Persiska viken i nordost – som arabiskt-muslimskt rike (kalifat). Halvön är världens största och omfattar flera länder, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Jemen, Oman, Qatar, Kuwait och Bahrain. Men då det talas om arabvärlden i total mening, då handlar det om 22 länder i Sydvästra Asien och Nordafrika. Arabiska öknen är uppdelad i två zoner: Nafud i norr och Rub al-Khali i söder. 

OMNÄMNT I BIBELN

Första omnämnandet (1) av arab i Bibeln, återfinns i Jes 13:20 (700 f.Kr.) och är en profetia rörande Babel i ett framtida skeende: ”Aldrig mer ska det bli bebyggt, från släkte till släkte ska det ligga obebott. Ingen arab ska där slå upp sitt [nomad/köpmanna] tält, ingen herde slå läger med sin hjord.” Juda och Israels [de två tillfälliga kungarikena] otrohet mot Herren, pekas av honom (Jer 1:16) ut genom Jeremia med bla. följande (2): ”…de har tänt [ockult] rökelse åt andra gudar och tillbett sina [egna] händers verk.” Och så i Jer 3:2, lyder det i profetens predikan: ”Lyft blicken mot de kala höjderna och se: Var har du inte blivit skändad? Vid vägarna satt du och väntade på dem som en arab i öknen. Du orenade landet med din otukt och din ondska.”  

I Neh 2:19 (400 f.Kr.), hade det blivit aktuellt inför det – från Babel, stundade återvändandet, att från judiskt håll titta över kvaliteten på portarna i Jerusalems mur. Allt hade ju legat öde och förfallit under den långa tiden i fångenskapen, och för detta arbete fanns tillstånd givet av den medio-persiske kungen till profeten Nehemjas son Hakaljas, som var munskänk hos kungen. Men det som var på gång uppskattades inte av alla inom det judiska samfundet, som synes (3): ”Men när horoniten Sanballat [ingift i den judiska kommuniteten] och den ammonitiske Tobia [också ingift utifrån] och araben Gesem [kung, hövding, shejk för en nomadstam i Arabiska öknen] hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: ´Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?´ Då svarade jag [Hakaljas] dem: ´Himlens Gud ska låta det gå oss väl, och vi hans tjänare ska börja bygga. Men ni har varken någon del, rätt eller historia i Jerusalem.”   

Den fjärde texten i Bibeln där ”arab” skrivs ut, är Apg 2:9-11, och beskriver händelsen på första pingstdagen då den helige Ande föll över lärjungarna. Fromma judiska män från många folk var i Jerusalem för att fira högtiden (?), och då de hörde lärjungarna [från Galilén norr om Jerusalem] – inte som annars tala sina talade arameiska eller grekiska, utan fick höra dessa tala sina egna hemländers och stammars språk – blev de omskakade, förvirrade och häpna: ”Vi är parter, medier och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen [söder om Jerusalem] och Kappadokien, i Pontus och Asien, i Frygien och Pamfylien, i Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar.” 

Därmed blir ämnet nedskrivet till en summa: Det existerade inget arabiskt folkslag som stred mot Gud eller Israel under den bibliska tiden. Kananeer, babylonier, egyptier, filisteer, amalekiter, ismaeliter, midjaniter, edomiter mfl., var inga araber i meningen – ett folkslag med egen etnisk härkomst. Däremot kunde araber som ”klaniska” nomader/beduiner, delta i motstånd och attacker riktade mot judarna – men även råka ut för det omvända. Men i takt med den islamiska expansionen långt bortom Arabiska halvöns gränser skedde alltså en utvidgning också av begreppet arab. Den statsbaserade Mecka/Medina-religionen fördes med hjälp av nomadiserande stamkrigare – ansedda som de ”äkta” araberna – ut över världen, och i kontakt med andra etniska grupper blir den interna uppdelningen av mindre betydelse. 

Det gemensamma arabiska språket och den förenande ”kusin”-islamistiska religionen – men också det faktum att de arabisktalande muslimerna utgör ett härskande skikt i de erövrade länderna, leder till att de sociala olikheterna bland erövrarna och de erövrade, smälter samman till en (enda) arabisk identitet. Skilda tolkningar av koranen och haditherna (traditionen) som lett fram till sunni, shia och exempelvis ahmadiya, är inte avgörande motsatsförhållande i ”kusinfloran”. Men extremistiska rörelser likt IS (”Islamiska Staten”), som brukar våld mot alla utanför ”IS-kalifatet” – har inget stöd i den stora massan av muslimer, speciellt inte av grenen ahmadiya. Beduiner, av arabiska badawi, är ett flytande namn på arabiska nomadfolk som bor i arabiska öknen, eller i Sinai eller Sahara. Kännetecknande för araber var helst i världen de bor och verkar, är klan- och hedertänkandet, samt och tom. i vissa svenska förorter – en egen social- och strafflag: sharia. 

KERUBENS FALL 

Om den ”strålande ängeln” (lat. Lucifer, ”ljusbringare”/”ljusbärare”) i himlen som inte var nöjd med sin position, trots att det heter i Hes 28:14: ”Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig till att vara på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar. Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades till dess […] att orättfärdighet blev funnen hos dig.” Den störste och förnämste ängeln – kanhända först skapad av änglarna, trånade efter att få sitta på Guds tron – antingen (1) i ensamt majestät med Gud ner- bortpetad, eller (2) tillsammans med Gud (i övertaget sonskap som Sonen med stor S), eller (3) på egen tron ovanför Guds tron. Men vi får inget tydligt svar på detta, fast så här är det i skrivet i Jes 14:13: ”Du sade i ditt hjärta: ´Jag ska stiga upp [uppåt] till [det ännu högre i] himlen, jag ska resa min tron ovanför Guds stjärnor [ovanför min och de andra änglarnas höjdnivå]. Jag ska sätt mig på mötesberget [Guds tron; platsen för hans rådslag] längst upp i norr [i himlens ”Jerusalem”]. Jag ska stiga upp över [ännu högre upp] molnens höjder [Andens dimensioner], jag ska bli som den högste [samma status, helst lite mer].”

DEN HELIGE ANDE

Beträffande Andens dimension, plats och ställning inom gudomligheten i den himmelska världen, tolkar jag det som varande ”molnens höjder”. Andens funktion anar jag för övrigt kan förknippas med (förutom moln då) tex.: storm, vind, rörelse, förflyttningar, väderstreck, tillflyktsplatser, vatten, regn, snö, olja, vin, ljus, sken, eld, glöd, rök, ull, kläder hår, vissa djur, skepnader, klenoder, färger, ljud, toner, dofter, närhet och gemenskap – ja, allt som kan knytas till en Guds aktivitet.  

I Jesu verksamhet finns bla. följande händelse, där det går att spåra Andens verk som saliv och vatten: ”När han [Jesus] hade sagt detta spottade han på marken, gjorde en deg av saliven, smorde den blindes ögon med degen och sade till honom: ´Gå och tvätta dig i dammen Siloam´- det betyder ´utsänd´. Då gick han dit och tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se.” (Joh 9:6-7). Jämför med när Gud skapade Adam och Eva (1 Mos kap. 1-2). Då kan vi exempelvis läsa om ”formande”, ”blåst”, ”sömn”, ”vätska”, och hur Gud ”ställde fram” och ”förde fram”. 

Iaktta också att andliga fenomen skedde/sker i en förening mellan den gudomliga treenigheten, bla. i den heliga uppenbarelsen Johannes fick vara med om (Upp 1:12-16): ”Jag vände mig om för att se rösten [!] som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld och mitt bland ljusstakarna en som liknade en människoson, klädd i en hellång dräkt och med ett bälte av guld runt bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande brons som glöder i smältugnen, och hans röst var som dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett starkt tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den skiner i all sin kraft.” 

Lämpligt i ärendet är att även tex. dra sig till minnes ”molnpelaren” och ”eldpelaren” [a.ö. ”stoderna”], när Israels barn flydde från Egypten (2 Mos 13:20-22): ”De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam vid utkanten av öknen. Herren gick framför dem om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och om natten i en eldpelare för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldpelaren om natten.” 

I 1 Kor 10:1-3 står det att läsa av Paulus, med hänvisning till ovanstående: ”Bröder [medlemmar i Korinterförsamlingen], jag vill att ni ska veta att alla våra fäder var under molnskyn och alla gick genom havet. Alla blev döpta i molnskyn till gemenskap med Mose [erkännande av honom som sänd av Gud för att vara som ”Gud” för dem (2 Mos 4:15-16)]. Alla åt de av samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus [profetiskt i förväg, drack de ur den kommande Kristus, utan att veta var det handlade om]. 

ANDENS ”FLÖDE”

Vi kan var och en i innevarande tid, få göra sådana oförklarliga upplevelser i den helige Ande, att det är svårt nog att själv förstå dem – långt mindre för dem som står på avstånd och ser på, eller hör om det i andra hand. 

Det berättas i boken ”Hjälmseryd i våra hjärtan” om Emma Zackrisson kallad ”Saliga Emma” (född 1869), att hon (sid. 364): ”…framstår som en sällsynt levande, originell och barnsligt troende kristen. Ett synligt bevis på vad en människas tro och vilja kan åstadkomma är Emmas engagemang i byggandet [1934-1937] av pingstkapellet i Hjälmseryd.” Till slut stod det 18 m och långa och 9 m breda ”Templet” färdigt, och det enda som återstod var en hel del ytterarbete som målning. För inköp på krita för detta, väntades räkningar på 6 000 kr in, pengar som inte fanns i byggkassan. 

I Alvesta Sparbank fick församlingen då ett bottenlån på 3 000 kronor med 3% ränta. De resterande 3 000 kr måste lånas av någon enskild, och jag citerar (sid. 366-367): ”´Tror ni vi kan fråga farbror Petter i Bo [storbonde]?´, frågade jag medlemmarna. ´Om ni ber till Gud, skall jag cykla dit [8 km] och fråga honom.´ Gustav Andersson [också storbonde] och hans fru hade lovat borgen och därtill sågverkmästaren Kronström [också kallad ”industriidkare]. Jag kom fram till Petter [i Bo; strax norr om Lammhult] och framställde mitt ärende. ´Ja, ni har byggt ett vackert hus därframme [uppe i Hjälmseryd], sade han. ´Ja, Gud vare lov´, var min kommentar, ´och borgen har vi också för att låna. Vi har Kronström i Rörvik och Gustaf Andersson.´ Då svarade farbror Petter: ´Gustaf Andersson, säger Du. Då kan du cykla dit och säga åt honom, att han kan komma ikväll och hämta 3 000 kronor. Sedan får han göra av dem vad han vill. Kronström behöver inte skriva på.´ Jag cyklade runt till fordringsägarna, som dock inte hade några räkningar färdiga. ´Men jag vill betala nu. Jag väntar medan du skriver´, var mitt besked. När den sista räkningen var betald, hade jag 300 kronor över. Jag cyklade hem fylld av glädje. På kvällen hade vi ett underbart tacksägelsemöte.” Ett exempel på Guds förutberedda gärningar, eller ur annan synvinkel: den helige Andes oförklarliga ”flöden”.  

SÄRSKILT MOLN

Det vore ansvarslöst att inte ägna en särskild uppmärksamhet åt moln, som exempelvis tyder på den helige Andes härlighet. Så här följer några bibelrum: ”Du [Gud] sveper dig i ljus som en mantel, du spänner ut himlen som ett tält, tu timrar på vatten dina salar. Du gör molnen till din vagn, och far fram på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare [och här verkar det inte vara fråga om änglar].” (Ps 104:2-4) 

Jämför om Anden i händelsen i 1 Kung 18:41-46: ”Elia [profeten] sade till Ahab [nordriket Israels kung]: ´Bryt upp, ät och drick, för jag hör suset av regn.´ Då reste sig Ahab upp för att äta och dricka. Men Elia steg upp på Karmels topp och böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna. Han sade till sin tjänare [profetlärjunge]: ´Gå upp och se ut mot havet!´ Han gick då upp och såg ut över havet, men sade: ´Jag ser ingenting.´ Sju gånger sade han [Elia] till honom att gå tillbaka. När han kom dit sjunde gången, sade han: ´Se, ett litet moln som en manshand stiger upp ur havet.´ Då sade han [Elia]: ´Gå och säg till Ahab: Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar.´ I ett nu blev himlen mörk av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jiserel. Men Herrens hand [Anden] hade kommit över Elia, så han band upp sina kläder och sprang [2-3 mil] framför Ahab ända till Jiserel.” 

Och jag tar i ämnet in från NT (Matt 17:1-5), situationen med Jesus, Petrus, Jakob och Johannes upp på ett högt berg: ”Medan han [Petrus] ännu talade kom ett lysande moln och sänkte sig över dem. Och En röst ur molnet sade: ´Han är [Jesus] min älskade Son. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom.´” Vidare i Apg 1:9, om Jesu himmelsfärd: ”När han [Jesus] hade sagt detta [till sina lärjungar] såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn.” 

JESU ÅTERKOMST

Hit hör också i högsta grad Jesus återkomst, som det tex. lyder i 1 Tess 4:16-17: ”När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren.” Och lyssna till Upp 1:7: Se, han [Jesus] kommer med molnen och varje öga ska se honom, även de som genomborrat honom. Och alla jordens stammar ska jämra sig för hans skull. Ja, amen.” Se också Matt 24:30: ”Då ska Människosonens tecken synas på himlen, och alla folk ska jämra sig när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet.” 

OCH EFTERÅT

Det fortgår bla. med moln som metaforer på Anden även efter Jesu tillkommelse, i det ännu ej avslutade eskatologiska och apokalyptiska skeendet (Upp 10:1): ”Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen, klädd i ett moln och med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som eldpelare.” 

Eller låt oss inte gå förbi beskrivningen av två särskilda vittnen i tidernas slutfas, av allt att döma tillfälligt nedkomna från himlen av dem som gått före dit (möjligen Mose och Elia som varit på jordiskt besök en gång tidigare, se Matt 17:3-8), och i tron beaktats som ”skyn av vittnen” (Hebr 12:1). De båda männen låg först döda på en stadsgata efter att demoniskt ha attackerats från avgrunden, men fick liv igen av Gud, och som kulmen inträffade det som Upp 11:12 återger: ”Och jag hörde en stark röst från himlen som sade till dem: ´Kom hit upp!´ Och de steg upp till himlen i ett moln och deras fiender såg dem.” Johannes erfor även följande i den stora uppenbarelsen (Upp 14:14): ”Och jag såg, och se: ett vitt moln och på molnet satt en som liknade en människoson. På sitt huvud hade han en krona av guld, och i sin hand en skarp skära.” 

Men med detta sagt och tänkt om Faderns, Sonens och Andens liknande härlighetsgrader – finns det anledning att med bestämdhet tillägga, att gränserna inom gudomen, sett i huvudsak, ”lever” med varierande namn och funktioner: Fadern är (”Jag Är”) som Skaparen och Förvaltaren, Sonen är (”Jag Är”) som Frälsaren och Försonaren, och Anden är (”Jag Är”) som Förberedaren och Hjälparen. 

”UPP I NORR”

När man läser i Jes 14:13 (från 700 f.Kr.) så framgår det bla. följande om Lucifers plan: ”Jag ska sätta mig på mötesberget längst upp i norr”. Lägg samman det med Hes 1:4 (500 f.Kr.) där väderstrecket ”norr” också är angivet: ”Jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, som omgavs av ett ske…På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa.” Konstatera Andens gestaltning: ”stormvind”, ”stort moln” och ”ett sken”. Innehållet antyder också, utan att överskrida exegetisk uppriktighet, väderstrecket norr – som det kan förväntas att Gud verkar och kommer ifrån. Om man går vidare i saken, och läser fler texter kan sannolikhet få ett erkännande: ”Varken från öster eller från öknen [söder) kommer upphöjelsen” (Ps 75:7). Då är endast norr kvar. 

Hur det är med väderstreck i det himmelska, är inte enkelt att yttra sig om och fastslagna teser är inte att föredra. Men norr som riktning för Guds tron i himlen, är inte omöjlig. Lucifer ville faktiskt i det himmelska, sätta sig på ”mötesberget” (a.ö. ”gudaförsamlingens berg”) längst upp ”i norr”. Och som en återspegling av det himmelska, heter det längtansfullt av leviten Koras söner under israeliternas ökenfärd i söder (Ps 48:2-4): Stor är Herren och högt lovad i vår Guds stad, på sitt heliga berg. Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, Sions berg längst upp i norr, den store kungens stad. Gud bor i dessa borgar, känd som en tillflykt.” 

KORAS SÖNER 

Leviten Kora, sonsonson till Levi, gjorde uppror mot Mose (4 Mos kap. 16), och i detta tog med sig andras söner (men inte sina egna). Sammanlagt var det 250 män ur makten som vände sig mot Moses ledarskap, se vers 2: ”…furstar i församlingen, utvalda från folkförsamlingen, ansedda män”. Alla dessa gick under i ett Guds straff (se också Jud v. 11-13). Vad som föranledde Koras söner att inte delta i ”kuppförsöket” mot Mose, får bibelläsaren inte veta. Men de höll sig i varje fall borta, eller av Kora hölls borta från avfallet (eller var de helt enkelt ännu för unga) och i stället stod fram (då eller senare) med orden ovan om Jerusalem, ord som blev medtagna i kung Davids sångskatt. Detta att sönerna (hur det nu förhöll sig) inte följde i fars gudsnegativa fotspår, tycker jag berättar om – att barn kan få Guds hjälp till att frigöra sig från föräldrars dåliga påverkan, vare sig det rör sig om otro, synd, kriminalitet eller missbruk. Inget barn är någon förälders förlängda arm till gudsmotstånd eller liv i sus och dus. Ingen bakgrund kan sägas vara så illa för någon, att tjänst för Gud är utesluten. 

Men inte heller tvärtom. Orden i Tit 1:6, om att en äldste/församlingsledare ska ha ”troende barn som inte kan beskyllas för att vara vilda och upproriska”, ska naturligtvis begrundas – men då också utifrån nåden. För det kan i sammanhanget faktiskt vara brist på vishet/dåligt omdöme hos den församlingsengageraende föräldern. Hör uppmaningen i Ef 6:4: ”Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren.” Koppla ihop med hur det är skrivet i Kol 3:1: ”Ni fäder, reta inte upp era barn så att de tappar modet.” 

Oavsett föräldrars eventuellt otillbörliga eller missriktade levnadssätt, vilket drabbar barnen, och oavsett barns eventuellt likaledes, likgiltiga, syndfulla eller nonchalanta stil – gäller det att bekräfta den bibliska undervisningen i Rom 5:20: ”där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer”. Citerar också i anslutning: ”Låt oss därför [både föräldrar och barn] frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebr 4:16)

TRON ÄR PERSONLIG

Troende föräldrar kan inte ”frälsa” sina barn, och troende barn kan inte heller ”rättfärdiggöra” sina föräldrar. Men tron kan på något sätt omsluta/räkna in den som saknar egen tro. Endast Gud kan bedöma och avgöra i denna andliga verklighet, som är omnämnd i 1 Kor 7:13-14: ”Om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. Mannen som inte tror är nämligen helgad genom sin hustru, och hustrun som inte tror är helgad genom sin troende man. Annars skulle era barn vara orena, men nu är de heliga.” Jag har exempelvis för min del, aldrig ett uns – ens i mina tankar – beskyllt min pappa och mamma (uppväxten) för att jag levde fem år 1963-1968, i avfällighet och på flykt från en gudskallelse. 

Hur det var för andra barn/ungdomar från troende hem, som jag kom att umgås med eller mötte i bortvändheten från Gud, kan jag inte med säkerhet fastslå något om. Här tänker jag exempelvis på missionspastorns rätt vilde och halvkriminelle son när jag var riktigt ung (hur det gick senare för honom i livet vet jag inget om). Eller ”evangelisten” i 25-årsåldern som kommit vilse i livet, och som i detta förhållande visade mig (då vi inte hade pengar till brännvin), hur vi kunde dricka rödsprit, om vi först silade spriten genom en brödlimpa. Eller pingstpastorns ”elake” son (en mobbad som blev en mobbare). Jag lärde känna honom när jag var i 20-årsåldern, han ett antal år äldre (om honom vet jag att han en tid senare tog sitt liv). 

Lämpligt för båda parter, föräldrar som tonårsbarn, är att bla. läsa 1 Kor kap. 4, samt 1 Petr kap 5, och överväga det meningslösa att peka finger åt varandra eller reta till vrede. Gud vill förstås inte att vi syndar eller brister i gudfruktighet/helgelse, eller att vi eller stiger ur tjänsten för honom. Nej, men han accepterar/godtar en hel del, då han vet att vi är svaga människor trots frälsningens verklighet i våra liv – samt att vi ständigt står under Satans frestelser. Vilket ju Gud har fått ge sin tillåtelse till – främst från uppgörelsen efter kerubens ställning i himlen före hans syndafall. I Luk 22:31 säger Jesus: ”Simon, Simon! Satan har begärt [och fått rätt till] att få sålla er som vete.” Satans/Åklagarens prövning av gudsmannen i GT (Job kap. 1-2) hör till ämnet. 

”FÖRDOLT DJUP”

Alltså, det är utan tvekan nyttigt för oss att ta lite tid och studera tronens betydelse i himlen, med början i pre(för)-evigheten och sedan vidare genom ”mellan-evigheten” och in i post(efter)-evigheten, mao.: i ”evigheternas […] evighet”. Jag erkänner här vid lag, att jag mår bra i min gudstro när studiet av Guds ord, rör sig nere i pre-evigheten. Det behovet har ökat med min ålder. Och då är det två verkligheter som gör sig påminda. Det ger för det första (1) sådan styrka å min egen tro, då sekularisering, relativism och liberalteolog tar mer och mer plats inom kristenheten. Och för det andra (2) medför det, att när min tro har blivit så där blir bottengrundad, att jag då har trygghet med mig i samtalen med människor utan tro, eller med annan tro.

Men visst håller Gud tillbaka somliga ting för/åt sig själv. Om tronen står det exempelvis i Job 26:9: ”Han gömmer sin tron för vår åsyn, han höljer den med sina skyar [moln].” Därmed: Det går inte att studera det som inte går att komma åt, men en hel del av det fördolda släpper Gud på/avtäcker inför sina kallelser han gett oss, utifrån vårt intresse och som en hjälp för tron. Vi kan också i saken komma ihåg, att när Paulus predikade på Areopagen i Aten (Apg 17:22-34), så hänvisade han till ”okänt” (fördolt) för folket – men som just då i stunden, blev känt (v. 23, 31): ”Det ni tillber utan att känna, det förkunnar jag nu för er…Han [Gud] har nämligen bestämt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet genom en man som han har utsett, och han har erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.” Än mer beskrivande blir det när frågan ställs om hednakristna församlingen, som först var fördold (Ef 3:8-11): ”Jag [Paulus], den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna och att upplysa alla om planen med den hemlighet [grek. mysteriu/mysterion] som från evighet varit dold [apokekrymmenu] i Gud, alltings Skapare. Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för [de onda] härskarna och makterna i den himmelska världen [himlarymderna]. Detta var det eviga beslut [från pre-evigheten] som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre.” 

Och mer här på linjen fördolt (Ef 1:9-10): ”Han [Fadern] har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus [från pre-evigheten], den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och allt [gudomligt] på jorden i Kristus.” Mer om Jesus Kristus som uppenbarad hemlighet, kan tex. läsas i Rom 16:25, 1 Kor 2:7-8, Ef 3:3-4, Kol 1:26-27, 2:2 och 4:3. Samt om Jesus och församlingen i Ef 5:32 och Upp 1:20, och om Israel kontra motsatsen Babylon i Rom 11:25 och Upp17:7. 

FÖRVALTARSKAP

Vad det gäller förvaltarskap av trons hemligheter, exempelvis varierande tjänstegåvor/församlingsledartjänster, tas det ansvaret upp på några ställen i Bibeln: ”Alltså ska man se oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig. (1 Kor 4:1-2). Och hör här mera från Paulus i Ef 6:19: ”Be också för mig, att ordet ges mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt förkunnar evangeliets hemlighet.” Dessutom får Timoteus en hälsning från Paulus om ”ledareämnena”: ”De ska hålla fast vid trons hemlighet med rent samvete. Men även de ska först prövas. Sedan kan de bli församlingstjänare om det inte finns något att anföra mot dem…Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet [hög värdering].” (1 Tim 3:9-10, 16) 

Se här boken ”Trons hemlighet” av Pingströrelsens Teologiska nätverk 2014 (som av någon recensent blivit benämd ”Pingströrelsens katekes”, eller om man säger lära, dogmatik, teologi. Fast då förtroendet slirar inom Pingst för en och annan av skribenterna nu nio år efter på grund av liberalteologiska yttringar, kan skriften knappast bedömas som tongivande – om den ens varit det från dag ett. Detsamma kan sägas om föregångaren ”Grundt(r)on – Lära och längtan i svenska pingstförkunnelse 2002”, med bitvis andra författare. Fastställandet av dogmatik i skrift, utöver Bibeln, är både onödigt och riskfyllt. Vi prövar oss inte fullt ut i någon tid mot innehållet i framställda böcker. Oavsett hur gott motivet än är, är det inte vår ”källmaterial”. När det kommer till Bibeln däremot, kan vi tryggt låta oss bedömas. Rannsakan av bibelordet på liknande sätt som Bibeln granskar oss, är inte att rekommendera. Om Guds hemlighet fullbordad heter det i Upp 10:7: ”Men i de dagarna [vid tidens slut, och då enbart evighet ska ta vid] när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, där är Guds hemlighet fullbordad, så som han förkunnat i det evangelium han har gett sina tjänare profeterna.” 

FÖRSTA GÅNGEN

I de två inledande texterna till detta studium, från profeterna Hesekiel och Daniel 500 f.Kr. – är inte första tillfället i Bibeln som tronen i himlen blir omtalad. Men i 2 Mos 17:16, 1500 f.Kr., hittar vi första gången. Det sker när Mose uttalar sig efter att Israel har besegrat fiendefolket amalekiterna. Detta folk var först komna ur Esaus sonson Amalek, 1 Mos 36:15. Genom att Esau sålde sin förstfödslorätt för en tallrik linssoppa till sin bror Jakob, kom han genom denna handling i olag med Gud för all framtid. Gud uppfattade Esaus handlande som förakt för honom och för hans heliga planer. Hör utsagan av Mose (2 Mos 17:16), som sträcker sig bakåt förbi Amalek till farfar Esau: ”Han sade: ´En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren ska strida mot Amalek [Esau] från släkte till släkte.´” (Se också om amalekiterna 1 Sam 15:2, 30, 1 Krön 1:36.) Amalekiterna levde och förflyttade sig i området Negev. Det här är viktig historia för att förstå Guds handlande med judafolket i förhållande olika arab- nomad- och beduinfolk.   

Totalt i Bibeln, är Guds tron omnämnd 46 gånger rörande olika sammanhang och med skilda betydelser: 26 gånger i GT och 20 i NT, Tronen år platsen för gudomlig planläggning, för utdömande av straff, för bönesvar i allmän mening, men också för nåd och upprättelse. Första beskrivningen av då Herren sägs sitta på sin tron, möter oss 700 f.Kr. i 1 Kung 22:19. Det ingår i ett tal av profeten Mika: ”Mika sade: ´Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara [de från synd bevarade änglarna efter syndafallet i änglavärlden] stod hos honom på hans högra sida och på hans vänstra.´” 

EVIGHETEN OCH TIDEN

Vid studiet av Guds tron i evigheten och genom tiden, till dess tiden tar slut, finner bibelläsaren många skilda situationer och uttalanden. Exempelvis: ”Herren har grundat sin tron i himlen, hans rike råder överallt.” (Ps 103:19). ”Så säger Herren: Himlen är min tron och jorden är mina fötters pall.” (Jes 66:1) Vidare: ”Din tron står fast sedan urminnes tid.” (Ps 93:2). Samt: ”Gud [Fadern] din tron består i evigheters evighet, ditt rikes spira [makten] är rättens spira.” (Ps 45:7) 

I Hebr 1:8, när det citeras från ovanstående vers, då framförs det i annan tappning: ”Men om Sonen säger han [Fadern]: Gud din tron består i evigheters evighet, och ditt rikes spira [makten] är rättens spira.” Märk samspelet mellan Fadern och Sonen. Tar också med från Jes 6:1-2: ”Året då kung Ussia dog [ca 740 f.Kr.] såg jag [Jesaja] Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför [!] honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de.”

Och lyssna på detta: ”Gud är kung över folken, Gud sitter på sin heliga tron.” (Ps 47:9) ”Du sitter på din tron som en rättfärdig domare.” (Ps 9:5). ”Gud ska höra mig [David] och förödmjuka dem [fiendefolken], han som från urminnes tid [pre-evigheten] sitter på sin tron. Sela.” (Ps 55:20) Uppmärksamma även följande från Luk 1:19: ”Ängeln svarade honom [Sakarias]: ´Jag är Gabriel som står inför Gud [a.ö. ´vid Guds tron´], och jag är sänd för att ge dig detta glädjebud [det ålderstigna paret skulle få sonen Johannes, vilken blev förelöparen till Jesus och kallad ”Döparen”].´” 

När Jesus hade framträtt sa han tex. om Guds tron (Matt 5:34): ”Ni har också hört att det är sagt till fäderna: Du ska inte svära falskt, och: Du ska hålla din ed inför Herren. Jag säger er: Ni ska inte svära alls – varken vid himlen, för den är hans tron, eller vid jorden, för den är pallen för hans fötter, eller vid Jerusalem, för den är den store Kungens stad.” 

JESUS OCH DE HELIGA

Då det kommer till Jesus och de heliga (frälsta människor), framstår den gemenskapen som överlägsen gentemot den mellan Jesus och de heliga änglarna. Det rör sig om en annan typ av närhet och innerlighet. Så sände inte heller Herren ut budskapet om Jesus som frälsare till änglar, som det är skrivet i 1 Petr 1:12: ”Och det är uppenbart att det inte var sig själva [i egenskap av apostlar] utan er som de tjänade med sitt budskap. Det budskapet har nu förkunnats för er [ni Guds utvalda som lever utspridda som främlingar] genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, gav er evangeliet – ett budskap som änglar längtar att få blicka in i.” 

Och här kommer en uppmaning in, som inte ställs till änglarna: ”Låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron.” (Hebr 12:2) Även följande berör trons människor: ”Från Johannes till de sju församlingarna i Asien. Nåd vare med er och frid från honom [Jesus] som är och som kommer, och från de sju andarna [specifika änglar] framför hans tron.” Mer av samma slag framställs i Sak 6:13: ”Ja, han [Telningen/Guds son] ska bygga Herrens tempel, han ska vinna härlighet och sitta på sin tron och regera. En präst ska han vara på sin tron, och frid ska råda mellan båda [Jesus i egenskap av både himmelsk kungaregent och överstepräst].” 

Att hoppa över det vi läser i Upp 5.11-14 är inte försvarbart: ”Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt tronen och varelserna och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tusen gånger tusen, och de sade med stark röst: ´Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten, rikedomen, visheten, kraften, äran, härligheten och lovsången!´ Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns i dem hörde jag säga: ´Honom [Gud Fader] som sitter på tronen, honom och Lammet [Gud Son] tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheternas evighet!´ Och de äldste föll ner och tillbad.”

Och denna bibeltext måste ju också få komma med (Upp 7:9-17): Därefter såg jag, och se en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer, och de ropade med stark röst: ´Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!´ Och alla änglarna stod runt tronen och de äldste och de fyra varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ´Amen! Lovsången, härligheten, visheten, tacksägelsen, äran, makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet. Amen.´ En av de äldste frågade mig: ´Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?´ Jag [Johannes] svarade: ´Min herre, du vet det.´ Då sa han till mig: ´Det är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och i hans tempel, och han som sitter på tronen ska slå upp sitt tält över dem. De ska aldrig mer hungra och aldrig mer törsta, och varken solen eller någon annan hetta ska drabba dem, för Lammet mitt på tronen ska vara deras herde. Han ska leda dem till livets vattenkällor, och Gud ska torka alla tårar från deras ögon.´” 

FLER TRONER

Som det går att utläsa, synes de finnas en stor tron i himlen samt några små (åtminstone i bruk i post(efter)-evigheten). För hör hur det låter i Matt 19:27-28: ”Då tog Petrus till orda [vänd till Jesus]: ´Vi har lämnat allt och följt dig. Vad kommer vi att få?´ Jesus sade till dem: ´Jag säger er sanningen: Vid pånyttfödelsen [den jordiska människans förvandling till himmelsk], när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska också ni [med judisk härkomst] som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” 

Över huvud blir det en dom som gäller för hela mänskligheten, som det är tecknat i Upp 20:11-13: ”Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och de fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, stor och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna. Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet [grek. hades, som bör översättas med ”dödsriket”, vilket också flera övers. har] gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.” 

I VÅRA HJÄRTAN 

På tal om Guds tron: Från Ps 22:4 kan vi hämta: ”Ändå [trots folkets oro och klagan] är du den Helige, den som tronar [hebr. jashab, ”bor”] på Israels lovsånger”. Dvs., att Herren Gud, mitt i sin heliga gudomlighet låter sig upphöjas och använder sig av – ja, markerar sin makt över allt och alla genom Israels tvivlande och klagofyllda ”lovsång”. Rätt häpnadsväckande! Och jag kan inte förstå annat, än att Gud på motsvarande sätt tar emot och brukar den hednakristna församlingens bristfälliga tillbedjan i ord och handlingar. Om Herren först skulle vänta in de troendes fullkomlighet i tal och gärningar, finge han vänta. Nej, mitt i vår svaghet och otro, verkar ändå Gud via oss i världen. Några andra har han inte heller att tillgå. Änglar kan han inte sända för ändamålet, då de ju inte förstår frälsningen (fast de längtar som sagt efter att kunna blicka in i den). 

Men barnen då? Jo, små och mindre barn har ”fri” passage till Guds hjärta. Jesus är barnens vän. Barn (fram till en viss ålder: inom judendomen ansågs en sexårig pojke vara mogen för skolgång, samt vara mogen för ingång i profet- eller lärjungeklass vid 12 års ålder; jfr. Jesus i templet som tolvåring: Luk 2:41-52) tillhör himmelriket, utan att först bekänna tro på Jesus (jfr. Mark 10:13-14). När vi vuxna troende, blir som barn – enkla, oskyldiga och tillitsfulla, då är vi i rätt förhållande till Gud (se Mark 10:15). Och det får pågå skörhet, naivitet och transparens – bara det inte går till överdrift. 

Herren manifesterar sig inför världens pompa och ståt och inför troende som gör sig märkvärdiga, på så sätt tex. – att han väljer vilka han vill. Ja, det är som att Gud vill göra tydligt inför fienden: Visserligen är mitt folk, den hednakristna församlingen – bara som barn, och saknar mycket i förtröstan till mig – men det ”bjuder jag på”; ”det står jag för”. För de är just mina barn, trots vuxna, och med rätt att åt alla håll och kanter – kalla sig det (Joh 1:12). De är övervinnare i Jesu blod och via sitt personliga vittnesbörd (Upp 12:11) Och om vi skulle vänta på att först vara ”tillräckligt” rättfärdiga, eller att ha analyserat klart för och nackdelar innan vi kom ut i evangelisation/mission, skulle vi aldrig komma i väg. 

Hur perfekt var Jona, när han äntligen, efter sina tidigare avhopp, gick till Nineve för att predika på Herrens uppdrag för folket där? Nej, och till slut var han arg och sur, för att folket omvände sig och kom undan Guds dom (Jona 4:1-3). Och hur låg det till med Petrus andlighet, när han av rädsla för ortodoxa judar drog sig undan att stå upp för evangeliet om Jesus bland dem (Gal 2:11-21)? Eller för den del Paulus i sin tur, då han inte ville ha Johannes Markus med sig i sitt nya missionsuppdrag – för att denne inför en tidigare missionsresa av någon anledning inte ville följa med (Apg 15:36-41)? 

MED I HJÄRTAT

Vad som händer, då vi i den helige Ande rör oss ute på gator och gränder, i helg och vardag – och möter människor med evangelium om Jesus, är att vi gör/håller gudstjänst (hebr. oth, grek. threskela), vilket ingår i Guds heliga plan med oss. Vi har liksom Guds tron [hebr. kisse, aram. korse, grek. tronos] med oss i våra hjärtan när vi kommer ut i världen/bland folket. Mao., hans sanning, kärlek, dom, nåd, förlåtelse, frihet och frid – är som en gudomlig doft och hälsning runt omkring oss. I olika miljöer, kallar gudomen människor till sig genom oss. Vårt liv och vår tjänst refererar till Jesus. 

Som Israels barn bar med sig förbundsarken med nådastolen under den 40-åriga ökenvandringen (2 Mos 25:10-22, 1 Sam 4:3), så får vi – ”uppställd” i våra hjärtan, bära med oss NT:s nådastol, dvs. Kristi försoningsverk. Inom oss, som har sagt ja till den helige Ande, verkar en lag som heter både ”livets Andes lag” (Rom 8:2) och ”frihetens lag” (Jak 1:25). 

FÖRENKLAD MISSION 

Det jag försöker lyfta här, utesluter inte på något vis den i Ef 6:11-18 andliga vapenrustningen, eller till de andliga nådegåvorna i 1 Kor 12:1-13. Nej, men jag syftar till att förenkla/underlätta detta med att gå ut i Herrens tjänst – att det blir mindre av att tänka på kamp och strid i själva situationerna, istället har är de ”skarpa lägena” förberedda innan; utrustningen med andliga vapenslag och nådegåvor har man iklätt sig i förväg. Så det handlar mer att gå fram med sitt hjärta i nuet – uppfyllt av Guds tron genom Anden. Detta kanhända av somliga sk. ”trosstarka” kristna, kan uppfattas som att ”flyta” lite ovanpå – utan radikalt ställningstagande. Men jag tänker och tror på det i bemärkelsen gudsförtröstan. Och den helige Ande kallas både för Hjälparen och Tröstaren. 

Att gå i väg med Guds tron i sitt hjärta, och i den segeranda som råder på och kring tronen i himlen – ger en avslappnad ”utegudstjänst”. Kostar inte så mycket ”nöd” och ”oro”, som det nästan i onödan annars kan bli. Fast redan själva bekännelsen av tro på Jesus, medför förstås ett betydande mått av lidande/motstånd. Och även om kriget mot ondskans andemakter, kan vara vunnen i förväg genom bön och överlåtelse, så är tro i balans och respekt för läget – receptet. Citerar tre bibelord som ger frimodighet, då man i förtröstan till Herren, hans ord och Andens verkan, stiger ut i uppdrag att vinna människor för Gud (och vårdandet av nyvunna kan vara en del i det här första kapitlet):

 ”Nej, ni har [redan nu i hjärtats tro] kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda [samhörighet i Anden med trons syskon] som har sina namn skrivna i himlen, till Gud som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen [de som nått hem till himlen; ”skyn av vittnen” (Hebr 12:1)]. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare än Abels blod [bild på GF].” (Hebr 12:22-24)

”Gud som sade: ´Ljus ska lysa ur mörkret”, han har lyst upp våra hjärtan [med sin härlighets tron] för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus.” (2 Kor 4:6) ”Kära barn, låt oss inte älska med ord eller fraser, utan i handling och sanning [utifrån Guds tron i våra hjärtan]. Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom [inför tronen] kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större [med sin nådastol på plats] än vårt hjärta och vet allt.” (1 Joh 3:18-20)

ETT ÖPPET HJÄRTA

Här mer om Guds tron i hjärtat [i Anden med Jesus]: Ana och reflektera över förutsättningarna: ”Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar.” (Rom 10:8) ”Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.” (Rom 5:5) ”Gud…har upplyst våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar fram från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus.” (2 Kor 4:6) ”Och eftersom vi är söner har Guds sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som ropar ´Abba! Far!´” (Gal 4:6) 

Alltså, som en kontenta: Sådana lärjungar som du och jag med brister och tillkortakommanden, kan likväl, på olika personliga och Andeinspirerade sätt – ge evangelium om Jesus vidare till andra. Vi håller gudstjänst, förflyttat från GF:s oth till NF:s threskela, var och när som helst (och i rätt mening: hur som helst). Vi kommer ut i världen med Guds tron, som främst då indikerar en ”nådastol”. Och vi går inte ut i världen och håller med synden om att synda. Nej, men vi går ut i folkhavet och håller om syndaren. När vi bygger förtroende där ute för våra kristna liv, bygger vi samtidigt förtroende för Gud och det himmelska. 

GUDS LADDNING

Vårt ”missionsljus” lyser på Jesus Kristus och vad som pågår i himlen. Det som finns inom oss och bortom oss, kommer i fokus. Jag äger en lykta med en lampa som endast lyser när det är mörkt. Jag kallar den för Sigvard. Lampan laddas upp av solens ljus. Ju mörkare det är, desto mer märks lyktans ljus. Lampan sitter i lykttaket, som bärs upp av smala spjälor. Dessa spjälor begränsar skenet då och då. 

En illustration på min tjänst som missionär/evangelist här på det socialt ”utsatta” Norrby Torg i Borås, då jag exempelvis går ut på någon av restaurangerna eller på annat sätt rör mig i området. Självaste Gud ”laddar upp mig” genom den helige Ande, och trots min svaghet och bristfällighet – som skymmer och stör, räknar jag mig ändå som en Guds ljuslykta, som tillräckligt lyser upp tillvaron. Det gäller i de å ena sidan blandmuslimska sammanhangen (innefattande i huvudsak araber, afrikaner och iranier) och å andra sidan i det kriminella mörkret med droger och våld. Jag ber: Herre sänd mig efter din heliga vilja och plan; ur mitt perspektiv: måttliga intentioner och ambitioner, med tanke på min höga ålder och min familj. Återhållsamhet i att söka övertyga – ja. Men att kompromissa med Ordet i skarpt läge – nej. 

Sigvard Svärd - Läsarmejl - 2025-09-19 18:13

Sigvard Svärd Läsarmejl Undervisning Husbygge Bibeln Guds Ord Teologi

---

0 kommentarer

Kommentera

Alla kommentarer modereras. Antal tecken kvar: 340