Den kallade - Inledning

Christer Åberg.

En kallelse började tydligt växa fram inom mig. Faktum är att den började verka i mitt inre direkt efter att jag hade tagit emot Jesus och blivit frälst. Det var Gud som talade till mig genom den Helige Ande, men jag förstod till en början inte att det var Gud. Jag hade likt den unge Samuel i Bibeln inte lärt känna igen Guds röst. I stället trodde jag att det var mina egna fantasier och drömmar.

”Herre, till vem skulle vi gå?”

Jag vet inte vad jag ska säga. En del säger att jag är stark, men det beror helt och hållet på Jesu Kristi nåd. För utan Jesus skulle jag aldrig ha klarat av det. Detta har varit mitt vittnesbörd från början. Jesus har frälst och räddat mig.

I människors ögon var jag ingenting. I mina egna ögon var jag ännu mindre, men Gud såg mig och han kallade mig. Jag som ingenting var. Det är precis som Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 1:28:

"Och det som var ringa och föraktat i världen och det som ingenting var, det har Gud utvalt för att göra till intet det som var någonting."

I allt detta stora, som Guds skapelse är, universum, solen, månen och jorden, så såg han mig och han utvalde mig! Det är detta som är så stort och fascinerande.

Undanskuffad och ej behövd, men Gud tog hand om mig och hade användning för mig i sitt stora rike. Människor gav mig inte förtroende men det gjorde Gud. Precis som det står skrivet i 1 Timoteus 1:12:

"Och jag tackar Kristus Jesus vår Herre, som har gett mig kraft, för att han ansåg mig värd förtroendet att sätta mig i sin tjänst."

Detta var efter min frälsning en av mina starkare upplevelse då jag förstod att jag var behövd och användbar i Guds rike. I världens rike var jag inte behövd och ingen frågade efter mig. Men i Guds rike var jag behövd och han hade användning för mig.

En vän till mig brukar säga att det har runnit mycket vatten under broarna. Jag kan bara hålla med om det när jag ser tillbaka på mitt liv. Under mina broar har det runnit olika slags vatten. En del vatten har varit lätta. De har innehållit glädje, framgång och seger. Medan andra har innehållit besvikelse och nederlag. Och ytterligare andra har innehållit mänskligt lidande och katastrofer.

Vattnet har runnit sakta eller snabbt, men i allt detta har Gud varit god mot mig och jag skulle aldrig ha klarat mig utan Jesus.

Jag har upptäckt att det finns två slags människor när katastrofer och prövningar ovälkommet tränger sig på. En del människor flyr bort från Jesus, medan andra flyr till Jesus. Men jag vill inte vara den som flyr bort från Jesus. Hur skulle jag kunna det? Han har ju frälst och räddat mig.

Hela mitt liv förvandlades av Jesus den dagen då jag med ett bultande hjärta böjde mina knän vid den första bänken i Ljungby pingstkyrka och tog emot honom. Alla mina synder blev förlåtna. Han tog hand om mig och har sedan dess alltid varit med mig. Jesus själv säger i sitt ord att han skall vara med oss i alla dagar till tidens slut.

Jag skulle aldrig kunnat lämna Jesus som har gjort så mycket gott för mig. Nej, jag har bestämt mig för att vara den som flyr till Jesus när prövningar, besvär, katastrofer och elände kommer. Jag har ju ingen annan att gå till. Bibelordet från Johannes 6:68 ekar i mitt inre då Petrus svarar Jesus: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord."

Det finns ingen annan att gå till än till Jesus Kristus. Ska jag vara mycket ärlig tycker jag synd om människor som inte har Jesus att gå till när prövningar och elände tränger sig på.

Min uppväxt var inte munter, men när jag var 20 år gammal frälste och räddade Jesus mig. Därefter skulle det dröja ytterligare 20 år innan jag blev gift. Vid 40 års ålder gifte jag mig med Marie Åberg från Linköping. Två år senare föddes Desiré - den önskade. Hon fick det namnet eftersom jag inte var önskad som barn. Hon var önskad både av mig och min fru och av Gud.

När vi hade varit gifta i fyra år dog min fru plötsligt i mina armar två dagar innan julafton 2008 då vårt andra barn beräknades komma.

Vår son Joel som förlöstes akut med kejsarsnitt dog också i mina armar några timmar senare i den längsta natten i mitt liv. Av utbrändhet, posttraumatisk stress och sorg blev jag sjukskriven i flera år.

När jag skulle komma tillbaka till mitt arbete fick jag hjärtinfarkt och var nära att dö. Faktum är att jag förstod aldrig hur nära döden jag var.

Efter det åkte jag in och ut på sjukhuset. En gång när ambulanspersonalen kom och jag satt och hängde framåtlutad över köksbordet efter att ha ringt larmnumret 112 och mådde mycket dåligt hade de en kameraman med sig från tv-programmet 112 - på liv och död. Programmet har gått flera gånger i repris men jag har bara klarat av att se det en gång.

När Coronapandemin drabbade världen 2019 blev jag också sjuk i Covid-19. Jag var sjuk i en månad och förstod inte hur allvarligt det var, utan trodde att alla covidsjuka behövdes röntgas och få sprutor mot lungproppar som jag fick.

Men i allt detta har Gud varit med mig och han har varit så god mot mig.

När jag en gång hjälpte till och plockade fram ljudet för ett parkmöte som skulle hållas mitt emot järnvägsstationen som pingstkyrkan anordnade, kunde jag inte förstå varför en av ungdomarna beklagade sig över att han tyckte att det var jobbigt att åter igen packa fram utrustningen. För mig var det en glädje att få hjälpa till och tjäna Gud.

Jag förstod det inte då, men efterhand förstår jag att redan då hade Gud tagit mig i sin tjänst och förberedde mig vad som kommaskulle.

En del säger att det är Gud som sänder det onda för att straffa oss syndiga människor. Så är det inte. Gud sände sin enfödde son Jesus hit till jorden för att frälsa oss människor. Det säger Jesus själv i Bibeln. Vi har en frälsande Gud – inte en dömande Gud.

Men sanningen är den att så länge vi lever i den här tillvaron så drabbas vi av en del saker. Här kan både frälsta och ofrälsta drabbas av orättvisor. Solen lyser över både onda och goda, men regnet fallet också över onda och goda. Alla drabbas vi av denna världens tillvaro. Men har vi Jesus så har vi någon som vi kan gå till. För vem skulle vi annars gå till om inte till Jesus?

Det finns som sagt två slags människor när prövningar kommer. Tillhör vi kategorin av människor som flyr till Jesus kommer vår tro bli stark. Ja, den kommer att bli mycket stark. Ingenting kan rubba oss. För vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? Vilket det också står skrivet i 1 Johannesbrevet 5:5.

"Vem är den som besegrar världen, utom den som tror att Jesus är Guds Son?"

Ett annat sätt som också får oss att växa i tron och bli orubbligt starka är att berätta för andra om frälsningen i Jesus Kristus. Detta märkte jag tidigt, då jag utan att förstå att jag var kallad av Gud började berätta spontant om Jesus för människor som jag mötte på olika sätt i mitt dagliga liv.

Det finns ibland människor som säger att de är kallade både till det ena och det andra, men de fungerar inte i kallelsen innan de officiellt kommer ut i tjänst. Faktum är att de bara är intresserade av någon slags plattformskristendom. Är man kallad av Gud då är man inte intresserad av att man själv ska bli känd utan det enda som intresserar en är att vid varje tillfälle som man får så passar man på att ge ut budskapet om Jesus Kristus. Och utan att förstå det så: vips lever man plötsligt i sin kallelse!

Är du kallad av Gud kommer andra människor runt omkring dig att märka att du är det. Är du kallad till evangelist så kommer du fungera som evangelist vid ditt möte med andra människor. På samma sätt är det om du är kallad som lärare, herde, profet eller apostel. Ditt liv kommer bära vittnesbördet vad du är kallad till.

Så har det varit i mitt liv. Jag har fungerat som evangelist i mitt möte med andra människor utan att jag officiellt har blivit avskild till en speciell plattform eller estrad.

En kallelse började tydligt växa fram inom mig. Faktum är att den började verka i mitt inre direkt efter att jag hade tagit emot Jesus och blivit frälst. Det var Gud som talade till mig genom den Helige Ande, men jag förstod till en början inte att det var Gud. Jag hade likt den unge Samuel i Bibeln inte lärt känna igen Guds röst. I stället trodde jag att det var mina egna fantasier och drömmar.

I min olyckliga barndom hade jag drömt bort i tillvaron med otroliga äventyr. Där var jag hjälten och fick vara med om fantastiska saker. Men detta var ingen flykt bort från en ond verklighet till en egenproducerad drömvärld. Det var Gud själv som hade lagt ned detta i min ande — i mitt hjärta.

Från början visste jag inte hur jag skulle komma in i detta som Gud hade kallat mig till. Inte heller visste jag hur länge det skulle dröja, men jag hade en stark längtan att Gud skulle använda mig och han skulle börja leda mig steg för steg.

En del tycker att de har så svårt att komma in i Guds vilja. De har en kamp i sitt inre och vet inte hur de ska bära sig åt. Men av egen erfarenhet har jag förstått att det inte alls är så svårt. Det är lätt. För att komma in i Guds vilja måste man ta emot Jesus och bli frälst. Det var så som jag kom in i Guds vilja. Man behöver alltså inte kämoa för att komma in i Guds vilja. Man är det redan om man är frälst.

Ibland när jag berättar om min tro på Jesus för andra människor brukar jag säga att om de visste vad Gud har i beredskap för dem skulle de häpna. Det har varit så för mig. Utan att förstå det började han leda mig steg för steg.

Detta är min berättelse.

#

0 kommentarer

Kommentera