Övergången från Gamla Förbundet till Nya Förbundet: I Ande och Sanning

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

I ANDE OCH SANNING

Vid läsning av exempelvis texterna i Joh 3:22-34, 4:1-9, 19-26, utmejslas särskilt två skillnader i teologiska läror. Men det synliggörs även en historisk övergång, från gammal stel tillbedjan av Gud, till ett en ung och fri sådan. Främst är Jesus övergången. Och vägbron går från ett lagbundet och fysiskt sätt att tillbe Gud, till ett fritt sätt – efter den helige Andes påverkan och ledning. En illustration, kanske profetisk, menar jag att de två olikheter som systrarna Marta (lagbundet) och Maria (avslappnat) visar på i sina relationer till Jesus (Luk 10:38-42). Jesus tar fram Marias sätt som det rätta (nya) sättet (v 41-42): ”Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”   

Två verser från texterna längst ovan citerar jag här: ”De gick till Johannes och sade: ”Rabbi, han som var med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om – nu döper han, och alla går till honom.” (3:26) ”Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning.” (4:23)   

ÖVERGÅNGEN

I tid rör vi oss här omkring år 30 e.Kr. Inte bara Jesus är i den åldern, utan det är kusinen Johannes Döparen också, fast född 6 månader före. Det är en unikt avgörande tid. Övergången, som länge befunnit sig i en tusenårig, något dold rörelse framåt – alltså den från Gamla Förbundet (lagens krav*) till Nya Förbund-et (nådens frihet), pågår inte endast mer uppenbart nu, utan har nått fram till att övergången går mot sin fullbordan. Bron mellan Gamla Testamentet, förhistorien med Israel som Guds särskilda förbundsfolk och Nya Testamentet, efterhistorien med viss tyngdpunkt på den hednakristna församlingen – läggs med tydlighet.  

I avseende på ”lagens krav”, står i varje tid, Guds allmänmänskliga skapelsemoral över det: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”  (1 Mos 1:27) ”Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött.” (2:24). Hit hör också gudomlig-biblisk etik kring liv och död; livets början och livets slut: ”Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem kommit.” (Ps 139:16) 

Både Johannes Döparen och Jesus är en del av övergången, men Jesus är på väg att bli ensam av de två om att bära facklan vidare – eftersom Johannes bara var vägröjaren för Jesus in i det nya (Apg 10:34-38). Se följande i  Gal 3:19: ”Varför gavs då lagen? Den blev tillagd på grund av överträdelserna (synderna) för att gälla till avkomlingen (Jesus) kom, han som löftet gällde.” Runt 40 år senare, 70 e.Kr., går på sätt och vis att räkna som slutet på det gamla – (även om ett efterspel pågick ännu en tid: exempelvis var en av Jesu egna lärjungar, den kristne juden, aposteln Johannes, i romersk fångenskap på ön Patmos, år 95 e.Kr.) – för det var då romarna förstörde Jerusalem. Av templet lämnades inte sten på sten (Mark 13:1-2), eftersom stenarna torde ha smält av hettan (jfr. 1 Kung 18:38), eller att de romerska soldaterna efter branden bände ner stenarna från varandra, för att komma åt allt det smälta guldet. 

EN 400-ÅRS PERIOD 

Det är inte orealistiskt att det går att tala om en 400-årsperiod som distinkt gräns för övergången mellan GF och NF. En grund kom nämligen att läggas för underlättande av kristen mission i det grekisktalande Främre Orienten och Medelhavs-området på 200-talet f.Kr., med den grekiska översättningen av GT (Septuaginta*). Och det ursprungliga apostoliskt-evangeliska församlingslivet hade sin tid till 200-talet e.Kr. Därefter vidtog de s.k. ökenfäderna med bl.a. klostermunken Antonius ”Eremiten” (251-356) och kyrkofäderna med exempelvis biskopen och retorikern Augustinus (354-430). Den enkla, nådefulla och fria tron på Jesus Kristus, övergick i s.k. ”kristen” mystik, filosofi,  ortodoxi och katolicism. Den romerske kejsaren, den store Theodosius (347-395), gjorde kristendomen till statsreligion redan 380 e.Kr. 

Med ovan sagt om Israel/judafolket, är dock Guds vision med dem i jordisk och evig betydelse, ännu i sin linda. Det får aldrig överges som dogm, att Jesus är Messias (den smorde) för förbundsfolket, och Jesus är Kristus (den smorde) för den hednakristna församlingen. Båda trons folk, kommer enligt Bibeln – aktivt leva vidare (kanhända även i tusenårsriket, Upp 12:17, Sak 8:23), i det evigt himmelska (Upp 21:12-14). Men det är ett annat studium av Herrens (kunga)rike. 

JERUSALEM OCH GERISSIM

I bibeltexten om Jesus och den samariska kvinnan, går det att profetiskt utläsa ett mycket viktigt budskap. Om å ena sidan Israel/det äkta judafolket med templet i Jerusalem och lagens krav – där försyndelsen fariseism klappade på porten. Och å andra sidan om, de från fångenskap andligt judiskt-babyloniskt uppblandade samarierna från 700-talet f.Kr.: ”Kungen av Assyrien drog upp mot hela landet. Han tågade upp mot Samaria och belägrade staden i tre år. I Hoseas nionde regeringsår (722 f.Kr.) intog Assyriens kung Samaria och förde bort Israel till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer (gamla babyloniska platser).” (2 Kung 17:5-6) 

Med sin hedendom, som de utövade på det ursprungliga ”välsignelsens berg” Gerissim,  kunde de inte vara en del av Guds äkta egendomsfolk. Bergets historia löd: ”På den dagen gav Mose folket denna befallning: När ni har gått över Jordan ska dessa stammar stå på berget Gerissim och välsigna folket: Simeon, Levi, Juda Isaskar, Josef och Benjamin.” (5 Mos 27:11-12) Det stod en religiös och kulturell strid mellan, om man säger: konstaterad judendom och falsk sådan. Ingen av dem höll måttet inför Gud. 

Lagiskheten föll på sin självrättfärdighet, med extra tillägg av bud, stadgar och regler som skulle efterlevas. Jesus är tydlig med läget då han talar till folket: ”För jag säger er: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariséernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.” (Matt 5:20) Lagiskheten var både högmod och slaveri. Tänk på som jämförelse hur det bl.a. sägs till de hednakristna i Galatien: ”Ni håller noga reda på dagar och månader och särskilda tider och år. Jag är rädd att jag kanske har ansträngt mig förgäves bland er.” (Gal 4:10-11) Det hedniska i Samarien föll på sin dåtida ockulta ”new-age-blandning”; sin liberalism och relativism. 

OCKSÅ HERREN

I 2 Kung 17:24-33 finns en talande beskrivning: ”Kungen från Assyrien hämtade folk från Babel (Hala), Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och lät dem (720 f.Kr.) bosätta sig i Samariens städer i stället för Israels barn. De tog Samarien i besittning och bosatte sig i städerna där...Då befallde kungen av Assyrien: ´Låt en av de präster som ni har fört bort därifrån (Samarien) resa tillbaka och bosätta sig där. Han ska lära dem hur landets Gud ska dyrkas.´ Och en av de präster som de hade fört bort från Samarien kom och bosatte sig i Betel. Han lärde dem hur de skulle vörda Herren. Men varje folk gjorde sin egen gud och ställde upp dem i de offerhöjdshus som samarierna hade byggt, varje folk för sig i de städer där de bodde…Men de vördade också Herren…Så vördade de visserligen Herren, men de tjänade dessutom sina egna gudar på samma sätt som de folk de kom ifrån.” 

Båda fenomenen saknade stöd i Skriften i fråga om sann tillbedjan av Gud. Den samariska kvinnan påtalar för Jesus vid Jakobs brunn, hur situationen är mellan judarna och samarierna; mellan Jerusalem och berget Gerissim – vilket Jesus håller med om.  Dåvarande staden Sykar, ligger idag inom den ”palestinska” Västbanken i Israel och räknas till Nablus.  

NÅD OCH FRIHET

Om vi inte lägger någon vikt här vid ockultismen och relativismen, utan går på lagiskheten; på laggärningar – så är det detta Jesus är bron/vägen bort ifrån då hednavärlden skulle frälsas. Men ännu här, i de båda bibeltexterna vi inledningsvis läst, råder mellanläget. Dock den hednakristna församlingens tid är kommen. Övergången, från den mosaiska lagen, och i högsta grad vägen bort från missbruket av GF – till det nådefulla NF:s lära och liv, var inom räckhåll. 

Från ett apostoliskt möte i Jerusalem heter det exempelvis: ”När de (Paulus och Barnabas) kom till Jerusalem blev de mottagna av församlingen och apostlarna och de äldste, och de berättade om allt som Gud hade gjort genom dem. Men några från fariséernas parti som hade kommit till tro steg fram och sade att man måste omskära hedningarna och ålägga dem att hålla Mose lag. Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sade till dem: ´Bröder, ni vet att Gud för länge sedan bestämde att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och då komma till tro. Och Gud, som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande till dem likaväl som till oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem när han väl renat deras hjärtan genom tron. Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva kunnat bära? Nej, vi tror att det är genom Herren Jesu nåd vi blir frälsta, på samma sätt som de.” (Apg 15:4-11) 

INGET YTTRE

Lagiskheten/gärningsläran kunde inte, enligt Jesus och apostlarna, följa med ut i den kristna missionen. Skillnaden måste vara klart säkrad, för att kunna bli det hos mottagarna i nästa steg. Jämför Sauls rustning som man ville klä David i, och Davids egna enkla och ”fria” vapen (1 Sam 17:38-40). Uppslagen bibel – ja. Dop i vatten – ja. Nattvard – ja.  Bön och fasta – ja, Förbön med olja – ja. Bruk av synliga och hörbara nådegåvor – ja. Ekonomiskt givande – ja. Hjälp till nödlidande – ja. Sedan är det nog, men se upp för missbruk och självförhärligande. 

Något yttre har inga frälsande krafter. S.k. sakrament, kyrkobyggnader, utvalda platser, ikoner, radband, böneställningar, tidsbestämmelser, dans, ljudnivåer, rökelse, vigvatten, ljuständningar, altarsymbolik och måste-liturgier, kan i bästa fall vara hjälpmedel; men det kan också gå åt andra hållet: att de blir ersättningar för det ”nakna”, avskalade, mötet med Gud (jfr. Adam och Eva i Edens lustgård, 1 Mos 3:10). Mänsklig fantasi och kreativitet, konstnärliga utsmyckningar och show – kan bli just ett människoverk. Påvedömet och biskopsstavar är ett maktpåhitt.  

Observera hur Jesaja formulerar sig om situationen för Guds egendomsfolk på 700-talet f.Kr.: ”Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en fläckad dräkt. Vi vissnar alla som löv, och som en vind sveper våra missgärningar bort oss.” (Jes 64:6) 

En uppmaning till de hednakristna galaterna formuleras: ”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte tvingas in under slavoket igen.” (Gal 5:1) Evangelium till hednavärlden kunde och kan inte vara annat än absolut frilagt från ”lagens krav”, för att kunna friställa.  Därför kännetecknas, kan man säga, det evangeliska budskapets DNA av de heliga ingredienserna: sanning, nåd, frihet, hjärta, enkelhet och frimodig förväntan.

Helt omöjligt är det inte, att Jesu profetiska ”hänförelse” i Luk 4:18-19 hör till sammanhanget, och i särskild mening kan knytas till hednavärldens frälsning: Herrens Ande är över mig, till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år (tid för hedningarna) från Herren.

FRIVILLIGT AV HJÄRTAT

Det får i inte heller glömmas bort, att hit räknas också begreppen frivillig och frivilligt. Profetiskt kan det ske vid särskilt tillfälle, att Herrens tjänare kan ge befallningar i speciella förhållande och hänvisa till plikt. Men gränsen för lagiskhet och översitteri är då nära.  Plikt och ansvar är underordnade frihet och frivilligt. 

I Fil v 8-14 lyder det: ”Även om jag nu med stor frimodighet i Kristus kan befalla dig att göra din plikt, vill jag hellre vädja för kärlekens skull. Jag, Paulus, en gammal man (möjligen 50-55 år, jfr. Apg 7:58) och nu en Kristi Jesus fånge (i Rom ca 60 e.Kr.), vädjar till dig (onämnd kristen slavägare) för mitt barn som jag har fött (till tro) i min fångenskap, Onesimus. Förr var han till ingen nytta för dig (då han var på rymmen), men nu är han till god nytta för både dig och mig. Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta. Egentligen vill jag ha kvar honom här hos mig, så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe när jag nu sitter i fängelse för evangeliets skull. Men jag ville inte göra något utan ditt samtycke, för att det goda som du gör inte ska ske av tvång utan av fri vilja.” 

I sitt första brev till hednakristna i Mindre Asien, riktar sig Petrus till de äldste med bl.a. följande observandum: ”Var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta.” (1 Petr 5:2) Då undervisning ges om att ge av sina pengar till något inom Guds verk, uttrycks det exempelvis detta sätt: ”Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare.” (2 Kor 9:7)  

NÅD OCH SANNING

När hednavärlden skulle frälsas gällde: Jesu eget blod till syndernas förlåtelse, och den helige Andes överflödande och brinnande verk. Och då skulle det handla om att tillbe Fadern i ande och sanning; om att den Sonen gör fri, är verkligen fri (Joh 8:36). Evangeliets ledord heter nåd och frihet, med ”sanningen som bälte” (Ef 6:14). Om sig själv sa Jesus bl.a.: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” (Joh 14:6) 

Sammanfattande enligt Joh 1:14-17: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ´Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.´ Av hans nåd har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.” 

Så trots frihetens nåd, och att ”allt är tillåtet”, kan inte den kristne ”låta något ta makten över” sig (1 Kor 6:12), eller synda på nåden som man fått del av: ”Hur är det då? Ska vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Verkligen inte!” (Rom 6:15) ”Ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.” (Gal 5:13) ”Ni är fria, men använd inte friheten som täckmantel för det onda utan tjäna Gud.” (1 Petr 2:16) ”Tala och handla så som den som ska dömas efter frihetens lag.” (Jak 2:12) 

Men omvänt, även öppen prövning  bör ha en plats på herdeagendan inför att goda vanor och seder (Hebr 10:25) kan bli självrättfärdighet, och att anpassning och ordning (1 Kor 14:40) kan stänga för den helige Ande. Till synes fridfullt och enigt, kan vara en teologisk  fälla. 

”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi gläder oss i hoppet om Guds härlighet.” (Rom 5:1-2) Gud t.o.m. kopplar ihop, den nuvarande betryckta skapelsen, med vår hoppfulla framtid: Alltså, ”att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.” (Rom 8:21)  

INGEN KULTURFRÅGA

Att anses värdig  frälsningen i Jesus Kristus och därefter leva helgat och värdigt evangeliet (se t.ex. Mark 1:7, Apg 5:41, Fil 4:8, 2 Tess 1:11), har inte som syfte att mynna ut i exklusiva anspråk eller gärningsläror. ”Vem som helst kan bli frälst när till Gud han vänder. Detta bud sänder Gud ut i alla länder…” (Segertoner 516:1) är en sång som ofta  sjöngs förr,  i trons enkelhet och förväntan. Lika mycket som det kan skrivas ”vem som helst”, bör det skrivas ”när som helst” eller ”var som helst”. 

Evangeliet om frälsning, är ingen kulturfråga – och ska inte heller genom ”påklädning” av någon ritual, klädsel eller symbolik – göras svåråtkomlig för människor i vissa miljöer eller med ”okunniga” förutsättningar. Budskapet om Guds frälsning, har att göras tillgängligt för alla – att kunna tas emot rakt av på en gång. Vilket också inträffade i den samariska staden Sykar efter kvinnans samtal med Jesus: ”Många samarier från den staden kom till tro på honom genom kvinnans ord, när hon vittnade: ´Han har sagt mig allt jag har gjort.´ När samarierna kom till honom bad de att han skulle stanna kvar hos dem och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro på grund av hans ord, och de sa till kvinnan: ´Nu tror vi inte bara på grund av vad du har sagt. Vi har själva hört, och vi vet att han verkligen lär världens Frälsare.´” (Joh 4:39-42)

Och då är vi tillbaka varifrån allt började, i det fullkomliga och osynligt himmelska. Det är inte något av materia eller av människor vidrört som kan betecknas med ”ursprunget”, och därmed den innersta av gudomlighetens substans. Nej, varken den biologiske  Abraham som trons fader, eller den synlige Mose med lagen, eller det jordiska Jerusalem i det utlovade landet Israel, eller Jesu fysiska mor judinnan Maria – kan i sina bindningar till traditioner och gärningsläror, vara själva den ”äldsta” och avgörande ”härkomsten”. 

Nej: ”Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.” (Gal 4:26) Här uttrycks den Andens 100% frihet och tillhörighet vi först som sist ska söka. Hör orden i Fil 3.20: ”Men vi har vårt medborgarskap (grek. politevma) i himlen (annan övers. ”vårt hemland (politevma) är Himlen” eller ”Himlen är vår myndighet (politevma)”), och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” 

ENKELHET OCH FÖRVÄNTAN

Märkvärdighet, framhävd duktighet, övermod och högmod, hör inte hemma i kristet församlingsliv och utåtriktad mission. Enkelhet och salig förväntan är däremot i takt med Guds Ande, i att nå hednavärlden med evangelium om Jesus. Som budskapet predikas, så kan lyssnarna komma att präglas. Nog fanns det en god summa av okomplicerad tro och ”barnslig” förväntan, då Jesus mötte de fyra som blev hans första lärjungar: ”När Jesus vandrade längs Galileiska sjön såg han två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod och kastade ut nät i sjön, för de var fiskare. Han sade till dem: ´Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.´ Genast lämnade de näten och följde honom. Han gick vidare och såg två andra bröder, Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes. De satt i båten med sin far Sebedeus och gjorde i ordning sina nät. Han kallade på dem, och genast lämnade de båten och sin far och följde honom.” (Matt 4:18-22) 

Många bibelverser poängterar enkelhet, folklighet och förväntan i bygget av Guds församling. Det är inte i första hand estradörer och ”professionella” predikanter som då lyfts fram, utan Guds folk allmänt sett. Se exempelvis vad det står att läsa i 1 Kor 14:26: ”Hur ska det då vara bröder (syskon)? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” Vidare i Kol 3:16: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.” Informellt har övertaget över formellt då Jesus förkunnas.  

SOM BARN 

Att enkelheten hade sitt värde i mötet med folk efter första pingstdagen, framgår av Apg 4:13-14: ”När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus.” Och märk vad Jesus säger i samband med att han välsignade barn: ”Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Mark 10:15) 

Att barn i allmänhet är frimodiga, är oftast till glädje och förväntan. I barnaskapet till Gud, kan den kristne lärjungen, ödmjukt och enkelt, leva och agera ut sitt gudsförhållande med stor frimodighet. Ett barn upplyft i en förälders famn, är inte särskilt rädd för omgivningen.  Bilden av den trygga famnen och det höjda läget över marken, är användbar för att beskriva hur en kristen – både kan och har rätt att erfara sin frälsningsposition i världen; gentemot fienden. Det är inte för teologiskt stora eller dåraktiga ord, att i barnslig förtröstan på bönesvar, vägledning och profetiska budskap – hänvisa till att fått från himlen; från sitt ”hemland” (politevma). 

Så fanns först också Bibeln arketypiskt i himlen, som skriven (jfr. Upp 5:1, 20:12) eller oskriven, innan den genom änglar och den helige Ande, andligt fördes till jorden – där den blev  mottagen och utskriven av gudomligt utvalda ”författare” för ändamålet, var och en av dem brukades utifrån sin personlighet och kontext. I himlen, är källan och förlagan – till både GF/GT och NF/NT – kvar.  Om de jordiska översteprästerna, inom den dåvarande judiska tempeltjänsten, skriver Hebreerbrevets ”författare” (8:5): ”De gör tjänst i en helgedom som är en kopia och en skuggbild av den himmelska helgedomen, så som Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet: Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget.” Helt följdriktigt sjöng det kristna väckelsefolket förr: ”Mitt samfund är i himlen, mitt baner är kärleken. Och Andens gåva, gudasänd, är panten på mitt hem…” (Segertoner 643:3).  

JESU BLOD

Att det skett ett syndafall bland änglar i himlen, kan utläsas av några texter i Skriften (Jes 14:12-15, Hes 28:13-17, Upp 12:1-17, 1 Mos 6:1-4, Jud v 6).Därför läser vi också om att en rening skedde genom Jesu utgjutna blod: ”Alltså måste avbilderna av det som finns i himlen renas med dessa medel (blod av bockar och kalvar m.m.), men de himmelska tingen renas med ett bättre offer än så. Kristus gick inte in i en helgedom (templet i Jerusalem) som är gjord av människohand och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” (Hebr 9:23-24) Via denna undervisning får följande bibelvers (Upp 11:19) sin förklaring: ”Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans (genom Jesu blod renade) förbundsark blev synlig i hans tempel, och det kom blixtar, dån, åska, jordbävning och stora hagel.”

Här några exempel på existensen av en ”himmelsk urbibel: ”Och jag såg en annan ängel flyga uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium (om Jesus?) att förkunna för jordens invånare, för alla folk och stammar och språk och länder”. (Upp 14:6) ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1) Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan av en oförgänglig, genom Guds levande ord som består. Allt kött är som gräs, och alla dess härlighet som blomman i gräset. Gräset vissnar och blomman faller av, men Herrens ord består för evigt. Detta är det ord som har förkunnats för er.” (1 Petr 1:23-25)

”Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning. Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.” (2 Petr 1:20-21) ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han sände sin ängel och gjorde det känt för sin tjänare Johannes, som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt vad han själv sett. Salig är den som läser upp och saliga är de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som står skrivet i den, för tiden är kort.” (Upp 1:1-3) Pappersbiblar kan brännas och digitala bibelappar förstöras, det skadar inte det evigt oåtkomliga i himlen.  

INGEN TÄVLING

I den s.k. bergspredikan, för Jesus fram flera av himmelrikets kärnvärden. Dit hör trons inre förtrolighet till Gud. Bilden Jesus tecknar är ett för omgivningen fördolt och ”hemligt” liv: ”Nej, när du fastar, smörj in ditt huvud och tvätta ditt ansikte (var som vanligt) så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din Far som ser i det fördolda. Då ska din far som ser i det fördolda, belöna dig (med för omgivningen okända bönesvar).” (Matt 6:17) 

Om man använder bilden av ett isberg, så är det synliga ovan vattenytan, endast en mindre del av isberget. Ofantligt större är isberget under ytan. På barnaskapets sparbössa står det: ”För Himlen”. Hör mer av Jesus på temat: ”Samla er inte skatter på jorden (synligt för alla), där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig och stjäl. Samla er skatter i himlen (osynligt med Gud), där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt 6:19-21)          

Den hednakristne ska inte förhäva sig gentemot judafolket. Det är ingen mänskligt uppgjord tävling. Men som hednakristna har vi ansvar för Guds gåva och vårt ljus över Skriften: ”När vi nu har ett sådant hopp går vi helt öppet till väga. Vi gör inte som Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann. Men deras sinnen blev förhärdade. Än i idag är samma slöja kvar när de läser det gamla förbundets skrifter, och den lyfts inte bort, först i Kristus försvinner den. Ja, än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när de läser Mose. Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.” (2 Kor 3:12-18)

ETT ANDLIGT LIV

Det kristna livet är ett andligt liv. Tillbedjan av Gud sker utifrån hjärtat. Yttre ting, själslig eller fysisk kraft hör inte hit, utan leder i stället vilse – bort från tron på Jesus Kristus. Här i sammanhanget, vägledande bibelord att läsa och begrunda: 

• Ingen övervakare, Gal 3:22-25
• Rika på allt, 1 Kor 1:4-7, Rätt till allt, 3:21-23
• Nåden fostrar, Tit 2:11-12
• Fria och oberoende, 1 Kor 9:19-23 
• Följa i Jesu fotspår, 1 Petr 2:19-21
• Andens lag, Rom 8:4
• Anden vet åt oss, Rom 8:26-27
• Andens ledning, Joh 14:26-27
• Samverkan med Anden, Upp 22:17
• Trons kamp är andlig, 2 Kor 10:3-5, Ef 6:14-18a

*Lagen, hebreiska Torahn (”undervisa/läran”), består i huvudsak av de fem skrivna Moseböckerna (de/det gamla) i den hebreiska bibeln (Tanakh), främst andra Mosebok med de tio budorden. Hebreiska Torahn heter på grekiska Penta(fem)teuken(lagen). Tanakh innehåller de tre delarna Torah, Neviim (profetböckerna) och Ketuvim (de poetiska och nyhistoriska böckerna). Det talas inom judendomen om att Torahn består av två delar, den gamla historien  i skriven form och den gamla historien muntligt berättad (Talmud). Uppfattningarna i judisk kontext och förståelse om vad som är Torah, skiljer sig åt. Av somliga rabbiner anses Tanakh och Talmud tillsammans vara Torahn. De fem Moseböckernas hebreiska titlar är: 1) Bereshit (”I begynnelsen”), 2) Shemot (”Namnen”), 3) Vajikra (”Och Herren kallade”), 4) Bamidbar (”I öknen”), 5) Devarim (”Ord”). 

*Septuaginta är latin och betyder ”sjuttio”. Det påstås har varit 70 eller 72 judiska skriftlärda som översatte GT till grekiska, bl.a. för att judar i diaspora inte förstod hebreiska och arameiska. Att det skulle medföra den kristna trons utbredande bland hedningar efter första pingstdagen, var knappast något dessa skriftlärda räknade med. Men Guds vägar är outgrundliga. Jesus och apostlarnas undervisning (NT), förklarade lagen och profeterna (GT) för hedningarna. Tillsammans utgjorde GT och det framväxande NT ”ordet”, ur vilket ”evangeliet om Herren Jesus” poängterades av de tidiga lärjungarna/missionärerna och predikades så (jfr. Apg11:39-21). Till skillnad från (Tanakh) den hebreiska bibelns kanon (grek. =  ”rättesnöre”; en samling av skrifter som auktoriserats) av 24 böcker, innehåller Septuaginta 10 till, då även GT:s apokryfer är medräknade.   

#Undervisning #Lagen #Nåden #Gamla förbundet #Nya förbundet

---

1 kommentarer

Lars-goran Marklund - 11/10-23 00:46
💥Johannes👍 Döparen❤️ sa-(Vänd dig bort från synd), "ändra ditt liv" "ha lust till det goda". 💖Jesus undervisade om ❤️Guds rike. Herren frälste människor eftersom de inte gjorde ❤️Guds vilja.
Samvetet ska styra ,följ hjärtats röst det är den rätta vägen.
Bra 👍

---

Kommentera

Alla kommentarer modereras. Antal tecken kvar: 340