Läsarmejl

Vad innebär döden och hur uppfattar människorna den?

Den här artikeln är ett läsarmejl vars åsikter är skribentens egna.

Bild: Vetlanda-Posten och Smålands-Dagblad. 

Paulus liknar vår kropp vid ett tält. Det är vår jordiska boning. Ett tält är en provisorisk och tillfällig bostad, men aposteln skriver, att vi ”har en byggnad från Gud, ett hus som inte är gjort med händer, evig i himlarna”. 

Rädsla eller trygghet

Sanningen om döden kan var en mycket känslig fråga för många människor. Man talar inte så mycket om döden, men ändå är den en verklighet. Känslorna och tankarna inför dödens verklighet skiljer sig från den ena människan till den andra, också beroende på om hon är kristen eller om hon inte är det.

Många känner rädsla vid tanken på döden. Många känner trygghet genom den kristna tron.

Jag, som har skrivit det här var fruktansvärt rädd för döden innan jag blev frälst. När tankar på döden kom, tänkte jag: ”Nej, hu!” Jag slog tankarna från mig. Men nu, när jag är frälst kan jag tänka hur djupt som helst på döden utan att känna rädsla. Min fasta tro på Jesus gör mig trygg.

Vår jordiska boning

Vi ska se vad Bibeln lär om döden:

2 Kor 5:8: ”Men vi är vid gott mod och vill helst flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren”.

Paulus liknar vår kropp vid ett tält. Det är vår jordiska boning. Ett tält är en provisorisk och tillfällig bostad, men aposteln skriver, att vi ”har en byggnad från Gud, ett hus som inte är gjort med händer, evig i himlarna” (vers 1).

Fil. 1:23: ”För jag dras åt båda hållen. Jag längtar efter att få bryta upp och vara hos Kristus, vilket skulle vara mycket bättre.”

Paulus upplevde denna dragning och djupa längtan i två riktningar. Han visste inte åt vilket håll han drogs. För egen del längtade han att vara hos Jesus, för han upplevde att för honom var ”livet Kristus” och ”död en vinst”. Men han hade svårt att bestämma sig. 

Behoven

Samtidigt som han längtade hem till Herren såg han de stora behoven hos de troende. De plikter han kände mot dem var privilegier som höll honom kvar i livet och vid tjänsten.

1 Kor 15:54-56: ”Men när detta förgängliga har klätt sig i oförgänglighet och detta odödliga har klätt sig i odödlighet, då ska det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad i seger. Du död, var är din udd? Du grav, var är din seger?

Livet är starkare än döden och i stånd att absorbera och neutralisera döden. Det är sant i begränsad betydelse på det naturliga området, men i det övernaturliga riket är det sant i obegränsad betydelse. Dödens makt ska till slut uppslukas fullständigt.

Förlorat sin udd

Döden har förlorat sin udd. I Hosea 13:14 står det så här:

”Jag ska lösa dem ur dödsrikets grepp, rädda dem från döden. Du död, var är dina plågor? Du dödsrike, var är din ödeläggelse?”

Enligt hebreiska grundtexten jämförs döden med en insekt som sticker och dödar. Men när udden är borta, är också makten att fördärva och besegra borta. Så blir det när odödligheten blir ett faktum.

Jesus tog bort udden genom sin död, när han segrade över synden.

2Tim. 1:10: … ”Han har gjort slut på döden och fört liv och oförgänglighet fram genom evangeliet”.

Dödens makt om intet

Jesus gjorde dödens makt om intet först i sin egen kropp, därefter genom att innefatta hela mänskligheten i sin uppståndelsekraft.

Hebr. 2:14-15: ”Eftersom barnen är delaktiga av kött och blod, blev också han på liknande sätt delaktig av detsamma, för att han genom sin makt skulle göra honom maktlös, som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och göra alla dem fria som av fruktan för döden varit underkastade slaveri hela sitt liv”.

Jesus dog inte bara för att djävulen skulle tillintetgöras, utan också för att befria hans slavar. Alla är frigjorda från dödens makt och fruktan för den, men många avstår från att ta emot denna frihet. De oomvända människorna fruktar med rätta döden när de är dess slavar och i djävulens våld.

Pred. 12:7: Stoftet vänder tillbaka till jorden, som det en gång kom från, och livsanden vänder tillbaka till Gud, som en gång gav den”

Livsande

Gud gjorde människan av stoft från jorden och blåste livsande in i hennes näsa. Så blev hon en levande varelse. Människans kropp, som är en ”hydda av lera” återbördas till jorden, som den är tagen från. Den upplöses och förintas.

Men livsanden tillhör Gud och till honom vänder den tillbaka.

Sven Thomsson - Läsarmejl - 2019-10-06 17:27

---

0 kommentarer

Kommentera

Alla kommentarer modereras. Antal tecken kvar: 340